Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Teater. Scenens ironi. Några betraktelser om den dramatiska konsten. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
tor hedberg.
en atavism, ett återfall; och jag tror för
min del, att en sådan uppfattning här vid
lag har mera skäl för sig. De tecken, som
tyda på den s. k. stora dramatiska konstens
förfall, äro så många och så tungt vägande,
att ett enstaka fall som detta gör ett föga
märkbart utslag på vågen.
Teaterhabituéen. Ja, du tycktes inte dela
den allmänna hänförelsen. Jag såg dig icke
klappa i händerna en enda gång.
Ironikern. Jag klappar i allmänhet icke
i händerna på teatern. — Den slags njutning,
jag där erfar, är icke af den art, att den
vill taga sig ett sådant uttryck.
Det enda sätt, hvarpå jag kan njuta af
teatern är nämligen ironiskt. Teatern själf
förefaller mig ingalunda som en afbild, utan
som en ironi af lifvet. Eller är det icke
något af ironi i hela denna målade,
sminkade, inrepeterade skenvärld, i detta golf,
på hvars sluttning aktörerna åka ned mot
publiken, i dessa dörrar, som gå ut i
kulisserna, och dessa fönster, som vetta åt
teaterskvallret, i detta solsken, som osar gas,
och detta månsken, som på bestämd replik
appliceras på de båda älskande. Tag allt
detta på god tro, på rama, dumma allvaret,
— ja min vän, då är du en okonstlad själ,
och då hoppas jag också, att du gråter
öfver följetongen i — nog sagdt!
Som ironi åter har denna skenvärld sitt
berättigande och kan bereda stunder af en
fin, utsökt njutning för förståsigpåaren. Men
då måste också en fläkt af denna ironi hafva
kringsväfvat författaren, då han diktade sitt
opus, regissören, då han satte det i scen,
och skådespelaren, då han formade sin roll.
Märk väl, en fläkt blott, en antydan, ett
knappt märkbart småleende. Scenen skall,
så att säga, i smyg blinka godt förstånd åt
åskådaren. Då blir jag vid godt humör,
märker mig vara i intelligent sällskap och
går gärna med på hvilka galenskaper som
helst. Men saknas ironien, märker jag icke
den där lilla blinkningen, som jag väntar
på, utan mötes i stället af ett par godtrogna,
stupida ögon, — eller ett par ögon, som
låtsas vara i god tro, — ja, då får jag säga,
att skenvärlden är mig ännu osmakligare än
den verkliga, och då kan jag finna den
njutning jag söker endast genom att utvidga
skådespelets ram, så att den omfattar äfven
publiken. På det viset får jag åter den
ironiska smaken på det hela, låt vara att
ironien är af en mera omedveten art.
Recensenten. Jag vet icke hur mycket
allvar det ligger under det resonemang, som
du roar dig med att föra. Men hvad jag
vet är, att om denna ironiska ståndpunkt
intoges äfven af den stora publiken, så vore
därmed hela den dramatiska konstens
dödsdom uttalad. Ty den konst, som icke endast
förlorat, utan äfven själf, afsagt sig
anspråket på att gripa direkt och omedelbart, att
hänföra vare sig till skratt eller tårar, —
den konst, säger jag, som sätter som sin
högsta uppgift att framlocka ett ironiskt
smålöje, den har bortskurit själfva
hjärte-rötterna till sitt väsende och dömt sig själf
till borttynande och död.
Men lyckligtvis befinner sig publiken
ännu på ett mycket naivare stadium.
Konstnären. Om du vill säga: på ett
råare stadium — ja; på ett naivare — nej.
Ty hvad jag saknar hos den nutida
publiken, det är just naivitet, — nota bene,
konstnärlig naivitet. Och vi tala ju nu om
publiken, d. v. s. allmänheten i dess
förhållande till, uppfattning och njutande af
ett konstverk. Det vi då böra förstå med
naivitet, det som vi skulle kunna kalla den
estetiska naiviteten, är något helt annat än
den etiska. Den består i förmågan af att
kunna njuta ett konstverk blott och bart
som sådant, utan att några biintressen
grumla känslan och förvilla omdömet. Den
består i skönhetssinnets tillfälliga supremati
öfver de andra sinnena. Jag tror nämligen,
att det hos människan finnes ett särskildt
skönhetssinne, som, från början uppfostradt,
ledt vid handen, tuktadt och undervisadt
af de andra sinnena och af skolmästaren
förnuft, på ett högre stadium af den
mänskliga kulturen, under vissa lyckliga betingelser,
kan frigöra sig från sina förmyndare, stå på
sina egna fötter och i sin tur tjäna dem till
ledning. Idennaskönhetssinnetssjälftillitoch
själf-tillräcklighet, i denna spontana frigörelseakt
består den estetiska naiviteten. Ty det
naiva är alltid en yttring af själfständighet.
Denna naivitet är utmärkande för alla de
stora konstepokerna, för hellenismen som
för renässansen, och den är själfva
grundvillkoret för att en verklig konstnärlig
blomstring skall kunna inträda.
Fordrar återigen publiken af ett
konstverk, att det skall skänka den något annat
än blott skönhetssinnets tillfredsställelse, vill
den af detsamma erfara direkta, oförmedlade,
brutala lifssensationer, då är det alltid ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
