Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Teater. Scenens ironi. Några betraktelser om den dramatiska konsten. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenens ironi.
141
tecken på, att den ännu står på en i
konstnärligt afseende låg, ouppfostrad nivå eller
också befinner sig på förfallets sluttning.
Och detta anser jag vara fallet med den
nutida publiken, vare sig den ännu icke
kommit fram till eller redan kommit öfver
den naiva ståndpunkten. Egentligen tror
jag, att både det ena och det andra är
fallet, att en del af publiken är
konstnärligt rå, en annan konstnärligt depraverad.
Yttringarne äro nämligen i båda fallen af
slående likhet.
Ingenstädes framträder denna brist på
konstnärlig naivitet tydligare än på teatern.
En nutida teaterpublik i genomsnitt är, jag
vågar påstå det, den sorglustigaste parodi
på en konstnjutande allmänhet man gärna
kan få se. Jag anser det till och med orätt
att här inblanda ordet konst, lika väl som
då det gäller lindans, tjurfäktning o. d. Ty
i det ena som det andra fallet är det icke
en frigörelse från lifssensationernas
herravälde, som publiken söker, utan tvärt om
deras äggelse. Lägg märke till hvad det
är som »tar» en nutida teaterpublik,
granska en smula de s. k. applådställena och
gif samtidigt akt på, hvar det är den
gäspar, har tråkigt, blir ointresserad, och ni
skall i regel finna, att det förra inträffar så
snart verket gör ett krumsprång ut ur den
konstnärliga ramen för att oförsynt och
närgånget kittla skrattmusklerna eller
tårkört-larne, det senare återigen, då det verkligen
skulle kunna mätas med en konstnärlig
måttstock.
Och här har teatern icke endast fallit
undan för publiken, utan äfven välvilligt
gått den till mötes på halfva vägen. Därför
synes mig också den klagan, som nu från
åtskilliga håll höjes däröfver, att allmänheten
allt mera öfverger teatern för varietéen och
cirkusprestationerna, nästan komisk i sin
förtrytelse. Hvad har teatern gjort under
en lång följd af år annat än efter bästa
förmåga sökt uppfostra publiken därtill? Hvad
är det som har inträffat annat än den gamla
historien, att en svaghet, som smickras, växer
sig stark och slutar med att sparka
smick-raren? Teatern har själf varit den första
att glömma sin värdighet, slå af på det
konstnärliga krafvet och räcka ut ett finger
åt den sensationslystna publiken. Publiken
har tagit fingret, men med hvad skäl
förundrar man sig sedan öfver, att den hellre
går på ett ställe, där den får hela handen.
Den nutida teatern utmynnar helt
konsekvent i varietéen, och det skulle icke förvåna
mig, om den så småningom helt och hållet
skulle uppgå i denna sin konsekvens.
Den enda möjliga räddningen från detta
öde vore, att det konstnärliga krafvet i hela
dess stränghet och omutlighet åter sattes
upp på teatertronen för att råda där som
envåldsherre, för att med piskan drifva ut ur
Taliatemplet’ alla de månglare, som där
fått sälja sitt godtköpskram, de gycklare,
som med sina konster inkräktat konstens
område, de fariséer, som under konstens
täckmantel tjänat andra syften. Men en
sådan revolution måste gripa djupt, om den
skulle hafva åsyftad verkan; det vore icke
nog med att skära bort en kvist här, skrapa
litet på barken där, trädet är så illa
an-frätt, att jag fruktar det måste skäras ned
ända till roten, för att sedan ans och vård
och sträng tukt kunde ägnas de nya
rotskotten.
Detta under förutsättning att en
räddning verkligen är möjlig.
Recensenten. Prat! Visst är en
räddning möjlig, och den fordrar ingalunda så
förtviflade åtgärder, som du tycks förutsätta.
Skär bara bort de moderna, främmande
skotten, som inympats på den gamla
stammen, och denna skall visa sig nog lifskraftig
att skjuta egna skott igen. Låt det stora
dramat komma till heders, där och ingen
annanstädes ligger räddningen.
Psykologen. Hvad menar du med det
stora dramat?
Recensenten. Därmed menar jag
motsatsen till den salongs- och miniatyrkonst,
som nu florerar, jag menar den konst som
rör sig med de stora, starka känslorna, som
söker rycka publiken med sig i stället för
att kittla den, — den konst slutligen, som
förstått, att dramatikens innersta princip är
handling, — icke konversation, icke
psykologi, icke symbolism och hvad man nu
allt vill påtruga den.
Ironikern. Vet du, hvad den där
dramatiska handlingen i allmänhet påminner
mig om? Jo, om den mekaniska
gymnastiken. Den är skickligt hopkommen och
den utför alla rörelser, som äfven, påstås
det, kunna utföras af människohanden,
endast mycket noggrannare och
regelbundnare. Maskinen sätts i gång och sedan går
det af sig själft, patienten har blott att följa
med, och lata kroppar få sig där en half-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
