Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Familjeinteriörer från trettioåriga krigets tid. Anteckningar ur gamla papper af Elof Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
familjeinteriörer från trettioåriga krigets tid.
157
hjärta, och sedan i största elände med
ve och fattigdom dig så vidt bragt
hafver . . . Hvad otacksamhet min käre
man, den du och din broder med ali
förtjänt rätt väl må kalla far,
tillräknar sig af dig, kan jag intet med penna
skrifva . . . För hvad han har gjort dig
kan han svara för Gud och ali världen,
men huru du tackar honom, låter han
Gud döma. Du har icke allenast slagit
hans trogna faderliga förmaningar i
vädret, utan ock förslöst hans reda medel
uti onyttig ting, i bröllop och andra
onödiga ting . . . Detta brefvet skrifver
jag i mitt hjärtas bedröfvelse och sänder
det till en viss man, att jag intet
tviflar, att du ju visst får det. Skrif snart,
eller jag nedkallar Guds hämnd öfver
dig, och icke efter denna dagen
begä-rar vara ditt förakt mera.»
Ännu ett halft år efter detta brefs
datum stannade dock herr Göran i
Amsterdam ; och först sedan styffadern
skickat dit en fänrik att hemta honom,
återvände han till Stettin, i slutet af
1652. Hans vistelse i den stora
sjöstaden måtte hafva medfört insikter i
sjöväsendet, ty redan året efter finna vi
Göran Horn såsom — kapten vid
amiralitetet! Sådant var möjligt i dessa
tider af mäktiga gynnares protektion:
det var fadrens förtjänster, men ännu
mera fältmarskalken C. G. Wrangels
beskydd, som skaffade den unge
adelsmannen, hvilken hittills uppenbarligen
mera skött sina nöjen än sina studier,
denna hastiga befordran. Någon
sjöhjälte hann Göran Horn under sitt korta
lif icke att blifva: han torde mest hafva
användts vid trupptransporter från
Sverige till länderna på andra sidan
Östersjön.
Alldeles utan bekymmer lämnade
han icke häller nu sin fromma moder.
Ett bref från honom, dateradt skeppet
Mercurius sommaren 1655, synes visa,
att hennes farhågor för att hennes son
Göran skulle inlåta sig på »bröllop och
andra onödiga ting» ännu ej var
öfvervunnen. Denna gång gällde det ett
kändt föremål, fröken Helena Sperling,
åt hvilken Göran Horn synes hafva
ägnat en mer än vederbörlig hyllning.
Han försäkrar nu »på sin salighet och
med godt samvete, att han aldrig talat
henne något ord till om giftermål, ej
heller mera caresserat henne än som
andra mig bekanta damer efter mitt
förstånd skedt är. Jag skulle ock vara
den odygdigaste karl, om jag något
kunde inbilla en piga, det jag icke mente
med. Men att icke hon älskar mig, kan
jag icke neka, och hafver min k. fru
Mor kanske väl sett.» Om Göran Horns
något själfkära förmodan var riktig,
upplyser icke historien; säkert är att
fröken Helena Sperling, dotter af
generalguvernören öfver Halland friherre
Kasper Otto Sperling, sedermera blef gift
med landshöfdingen Axel Tott.
Några månader sedan detta bref
skrefs fann Göran Horn sin död i
Mälarens böljor: han körde efter ett besök
på Drottningholm ner i en vak, »det
hastigt honom liksom en fågel i snarone
bortryckte», säger författaren af hans
personalier. Han tillägger äfven, att
Horn kunde hafva undgått sitt öde, om
han ej uppoffrat sitt lif för att rädda
»den adliga, saliga jungfrun, som med
honom i faran var» och som på samma
gång omkom. Hvem hon var,
upplyses icke. Om de sköna, såsom det
synes, spelat en allt för betydande rol
i Göran Horns lif, så var hans slut en
ridderlig försoning för hvad han
därunder må hafva brutit.
Mindre äfventyrligt var Gustaf Horns,
den äldre broderns, lif. Liksom Göran
o
hade han studerat i Abo, Upsala och
Greifswald, men då han röjde mindre
håg för studier, blef han några år före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
