Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Familjeinteriörer från trettioåriga krigets tid. Anteckningar ur gamla papper af Elof Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
elof tegnér.
fredsslutet officer vid ett
kavalleriregemente, avancerade till ryttmästare, var
under kriget ett par gånger fången, låg
på 1650-talet i garnison i Riga,
befordrades under Karl X:s krig till
öfverstelöjtnant och öfverste, samt slutade sin
bana såsom öfverste för Vesterbottens
regemente. Af fru Margaretas ättlingar
var han den ende manlige, som
öfverlefde sin moder; endast hans halfsyster
Sofia Juliana Forbus, gift med grefve
Axel Julius De la Gardie, var jämte
honom kvar af familjekretsen, när
Forbus och hans maka gingo ur tiden.
Om fru Margaretas bref till Göran
Horn företrädesvis visa henne i den
kränkta moderliga värdigheten, så visar
hon sin moderliga omvårdnad på ett
annat för tidens kulturståndpunkt
karaktäristiskt sätt i de bref till hans
broder Gustaf, som finnas i behåll.
Bekymrad erfar hon hans sjuklighet och
ordinerar huskurer i tidens] stil. För
Göran hade hon en gång, medan han
vistades i Strassburg, ordinerat »elixir
proprietatis», att »indroppa i köttsoppa»;
mindre lärda voro hennes recept för
Gustafs lefverlidande. Han fick det
förståndiga rådet att höra upp att »dricka
mumma, för den förorsakar kolik, och
icke för mycket vin heller»; men
därjämte borde han bereda sig ett plåster
af tunnt bröd och torr malört, med
ättika bakadt, att lägga på magen. »Näst
Gud hjälper det». — Men om det ändå
icke hjälpte, så skulle han låta slå åder
på högra handen och försöka att »taga
toppen af den unga tallen, som är samma
året vuxen, och stöta den sönder till
mjöl och slå där stark ättika och det
hvita af några ägg ibland och göra en
deg däraf och stryka tjockt på ett kläde
och lägga öfver lefvern». Fromt
tillägger den bekymrade modern: »Gud, som
är den bäste läkaren, han hjälpe dig,
min allra käraste son, sitt heliga namn
till ära och mig, arma bedröfvade kvinna,
till tröst.»
Äfven Gustaf Horn fick erfara,
åtminstone någon tid, att, såsom styffadren
uttryckte sig, »sedan kriget var allt, var
intet mer att förvärfva». Den unge
kavalleri-officeren gör från Stockholm i
bref till sin moder (1652) följande
beklagliga målning af sin nödställda
belägenhet. »Jag har intet så mycket, att
jag kan köpa en måltid mat, än sedan
mera, ej häller en skjorta på kroppen,
sedan jag senast blef så illa bestulen.»
Bittert klagar han, att han »inte kan
hålla sig som andra cavalieri, som
dagligen skola gå och akta uppå Hennes
Kongl. Maj:t».
Trösterikare låter det i ett bref till
modren tre år senare från Riga — det
må blifva det sista af de många här
meddelade brefutdragen. Det är ett stycke
erotik med krigets allvarliga bakgrund.
I Riga hade Gustaf Horn gjort
bekantskap med »en jungfru, som han
engagerat», berättar han, oviss om hans
moder skulle gilla hans val. Hennes
namn var Anna Helena von Gertten,
dotter af generalmajoren och landtrådet
Bernhard von Gertten, som tappert stridt
under Sveriges fanor. Nu stod
Gustaf Horn färdig att från sin brud draga
i fält i Polen under Karl X Gustaf.
»Hon är af ett godt och ädelt släkte»,
skrifver han om sin trolofvade;
»oan-sedt hon intet är rik eller af stora
medel, så finnes hos henne desto större
dygd ... Min högtärade k. fru mor tänke
själf efter, att sådant dock kommer af
den allra högste Guden; hvilken jag ock
så högt det befallt hafver, att han ock
mitt sinne därtill dirigera ville, det mig
och mina k. föräldrar kunde lända till
hugnad och mig till ära i denna
världen.» Han fortsätter: »I morgon går
jag hädan i fält med mitt folk, endera
till döden eller ock till lycka och fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
