Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Med fågelfängare. Af Paul Rosenius. Med fem teckningar för »Ord och bild» af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
paul rosenius.
bragd, när den lilla ugglan, spännande
hvarje muskel som en stålfjäder,
orubbligt fixerade mig med sina glänsande
svarta pupiller, omgifna af svafvelgula
regnbågshinnor. Snart föllo de samman,
och kroppen slappnade.
Vi drogo oss nu hemåt med vårt
byte. Vi gingo landsvägen norr om
staden ned mot Botaniska trädgården.
Öfver oss kommo gulsparfvar dragande
i flockar, och snöskator i hastig fart
och med skvattrande läten.
Kring botaniska trädgården fanns en
hagtornshäck, som vållade
trädgårdsmästaren mycket bekymmer. Ty det
fanns på ett par ställen luckor, som
tycktes omöjliga att fylla. Efter olika
experiment i den vägen slog man ned
pålar och satte tvärslå på dem. Vi
betraktade alltsamman som kitslighet.
Vi begärde endast en enda genomgång.
Den ansågo vi oss behöfva för en
even-tuelt påkallad hastigare reträtt från
granskogen innanför. Det gjorde oss ju
inte så fasligt mycket detta lilla extra
stretande, men det var kitsligt. Därinne
var man i vanliga fall skyddad genom
grupper af täta, mörka granar. Där
hade vi limspö ståetfide, ingen människa
hade aning därom. Vi voro som hemma
hos oss. Med vår grundliga
lokalkännedom kunde vi där i allsköns lugn
smyga omkring och »sticka»
kungsfåglar och rödhanar.
Vi kommo in i lämpligt ögonblick
och passerade lyckligt lärkträdsdungen,
där gråsiskorna klängde i det nakna
kvistverket. Vi gingo igenom den lilla
granskogen. På markens brunröda
matta af fallna barr smög en koltrast
i dunklet under granarne. Då och då
sågo vi hans blekgula näbb lysa till i
mörkret. Stundom voro vi honom så
nära, att vi sågo den vilda, svarta
glansen i hans öga. Men innan min
kamrat hann lyfta slangbågen till ögat, var
han borta. Vi gingo öfver gropen och
genom löfträdshäcken, som bildade
gränsen mot »promenaden» nedanför, gingo
bort till rönnbärsträden men funno icke
våra sidensvansar. Men där satt en
domherrhane, hvars skarlakansröda bröst
läckert bröt sig mot den hvita snön
och den blå himlen, och hvars korta,
vemodsfulla flöjtton vi hört långt ifrån.
Han hade i sällskap ett par honor, som
med sina små papegojnäbbar plockade
i sig det ena rönnbäret efter det andra.
Vi saknade för tillfället limspö, och våra
magar längtade efter middagsmaten.
Vi fortsatte hemåt, länge vändande oss
om i en något ihålig känsla af
storsinthet. Ty vi visste, att det var vår
brist på ett limspö, som renderade de
tre syndarne en nådatid. Vi tröstade
oss med, att den nog inte skulle bli så
lång. Vi skulle nog råkas än en gång
på krigsstigen. Emellertid skildes vi
med öfverenskommelsen, att jag skulle
möta hos kamraten »i mörkningen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
