Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Med fågelfängare. Af Paul Rosenius. Med fem teckningar för »Ord och bild» af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hed fågelfängare.
Dagen gick och kvällen kom, och
med den stod jag hos min kamrat midt
uppe i en liten fågelvärld i bur. Där
fanns sidensvansen i en stor bur, redan
ganska resignerad, med en stor klase
oxelbär i gallret och ett fat rifvet
grof-bröd. Där funnos domherrar, som ännu
flaxade mot burarnes ståltråd,
grönsiskor, gråsiskor, steglitsor, en bur med
stjärtmesar och en med gulsparfvar.
För att icke tala om alla
kanariefåg-larne och bastaderna. Det var ett stim
och ett väsen, som nästan var
bedöfvande. Och här gick min vän som en
öm .fader för de många små, kastande
in här en handfull hafre med rapsfrö,
där litet hampfrö, fästande en klase bär åt
domherrarne och en bit talg hos mesarne.
Såhade vitvåettlitetkrigsråd. Detvar
nämligen konstateradt,
att några kråkor brukade
sätta sig till ro för natten
i ett visst trädparti ute
i »promenaden».
Resultatet af öfverläggningen
var, att vi synade
ammunitionsförrådet och
gåfvo oss ut med
geväret, en s. k. framladdare.
Vi kommo till
»promenaden», där vi skilts på
middagen. Det var
redan mörkt, och himlen
var mulen. Vi skredo
genom gångarne bort
till en midt i
planteringen stående samling
af höga popplar och
askar. Vi närmade oss
långsamt, tyst och
stannade då och då, om
vi råkat bullra. Vi behöfde komma
alldeles in under träden för att kunna
se, hvad som fanns uppe i kronorna.
Vi stirrade och stirrade på några mörka
punkter däruppe, och resonnerade
hviskande om, huruvida det kunde vara
kråkor eller ej. Till slut voro vi
tämligen säkra på, att det var kråkor. Min
kamrat smög tyst därifrån, gjorde några
lofvar utefter gångarne och kom
tillbaka med budskapet, att ingen människa
fanns. Jag hade synat knallhatten. Allt
klart. Jag lade an, tog korn på en af
de svarta klumparne, pang! En knall,
som rungade genom planteringarne och
genljöd mot husen i staden, som låg
alldeles intill. Därjämte ett flaxande
af stora, klumpiga svarta vingar, mot en
mörkgrå himmel samt några språng af
mig och kamraten, som
efter uppgjord plan togo
skydd inom en liten
grupp granar i
närheten. Så blef allting åter
tyst och stilla. Men vi
höllo oss kvar i vårt
gömställe, till dess ett
par poliskonstaplar, som
bredryggiga och bukiga
i ganska upprördt
tillstånd kommo lufsande
från staden, afslutat sin
pliktskyldiga rond. Då
trädde vi fram och
började söka efter
kråkan.
Men först följande
morgon funno vi henne,
hängande död i
stamklykan af den gamla
asken vid ödledammen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
