Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - I skogen. Af Hugo Gyllander. Akvarell af Anna Boberg f. Scholander. Träsnitt af Gunnar Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i skogen.
Då dröp naturen
sin balsam uti mina skumma ögon
och lärde mig att se sin skönhets under,
sin stillhets lycka och sin enfalds visdom.
Och då blef klar min blick. Jag såg och kände
hvad endast få ha känt och få blott skådat.
Med marken var jag ett. Och vuxen samman
med jorden njöt jag lifvets enkla fuZlhet
i långa drag; och alla gamla sjuka
begär, som jäktat efter mänskofröjder,
de slocknade som lampor utan olja.
Men värme strömmade från höga rymder,
och safter stego ifrån djupa trakter
igenom mina lemmar, och jag sträckte
mot solen mina annar, liksom grenar,
i stilla bön till värmaren däruppe.
Se’n dess ha dagar flytt och nätter ilat,
jag surrat med i lifvets bjärta myggdans,
och mången längtan har mitt sinne gnagit.
Jag sträfvat efter makt och efter ära
och efter rikedom och leksaksfröjder —
som barn och narrar har jag längtat, sträfvat.
Men då, i skogens djupa tystnads rike,
då var min önskan enkel liksom tallens:
från höjden värme och från jorden safter!
Och alltets lugn drog in uti mitt sinne.
De vredens tankar, som jag länge burit
i hjärnans djup, de flögo undan hastigt,
och sorgerna försmälte liksom drifoor,
och tviflet svann, och lugnet blott stod åter,
det rena, höga lugnet, som ej kännes
därinne mellan stadens trånga murar.
Därinne har man endast lärt begära,
begära mer och ständigt åter mera,
begär-a uti oro, tills man stupar.
Men fast min kropp var bunden hårdt vid
jorden,
så säg jag allt, som rörde sig omkring mig;
och blicken gled kring träd och ris och buskar
och sväfvade mot höjden, mot det blåa.
Fram öfver marken rasslade det sakta.
En huggorm kröp i vällusttrötta ringar
emot ett stenrös några famnar från mig.
Hans ögon glittrade som svarta pärlor.
Men ej förskräcktes jag, och ej jag ryckte
en lem från mossans bädd; jag tänkte endast:
Du har naturens lugn och alltets godhet,
ej biter du, om icke du blir hotad,
och aldrig rufvar du på onda tankar,
som mänskoprat och mänskosagor säga.
Men solen njuter du och jordens safter.
— Jag skådat många andra ormar sedan,
som ständigt gjutit gift och ständigt huggit
i hälarne på alla, som de råkat.
Men dessa ormar fann jag ej i skogen. —
Dock mot det blåa såg jag stundom äfven.
Där drogo inga moln sin lätta bana;
en ensam hök blott kretsade i ringar
och sköt mot bygden ned, mot röda stugor.
Där må han finna hvad han ifrigt söker!
Ej röfvar han i aldrig mättad hunger
med människobegär och mänskoslughet.
Han söker föda blott åt sina ungar
och sträfvar icke efter fröjd att äga
allt mer och mer och ständigt åter mera.
Han har naturens lugn och alltets godhet,
och därför njuter han med rätta solen,
den värmande, och jordens knappa safter.
Men allvarsam och tyst stod skogen kring mig
och lärde mig sin visdoms enkla gåta
och lärde mig sin skönhets höga under.
Då susade det sakta långt i fjärran.
Från träd till träd gick vinden fram och
ryckte
i grenarne med mjuka, läita händer.
Först lät det som en hviskning uti drömmen,
så lät det som en flickas sakta tissel
och sist så starkt som jättelungors andning.
Hugo Gyllander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
