Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruksherrn. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ögonblick, och höjande sin tunna
hand begynte han sin gamla historia
om kappsäcken, det mest öfvernaturliga
och oförklarliga han upplefvat under
hela sitt åttiosexåriga lif.
Protokollssekreteraren vågade icke
afbryta honom men bugade gång på
gång med hufvudet, som hade han
råkat bekanta, och så snart bruksherrn
tystnade, föll han honom skrattande i talet.
— Kors! utbrast han. Nu skall du
få höra. Jag var med på den
ångbåtsresan, fast jag då var nästan pojke.
Inte sant, på vägen mellan Stockholm
och Kalmar såg du, att du hade
kappsäcken. Så låg du vid Kalmar mer än
ett dygn för tjocka, och när du då skulle
ha kappsäcken, var den försvunnen. När
du så skulle lägga i land i Karlskrona,
paff! — där stod kappsäcken redan före
dig väntande på bryggan. Nåja. Jag
skulle vara i Karlskrona på en bestämd
dag, och när vi fingo tjocka i Kalmar,
steg jag af och tog skjuts. På vägen
märkte jag till min blygsel och
förskräckelse, att jag hade fått med mig
en liten röd kappsäck, som inte var
min. Du kan tänka dig min
obehagliga känsla. Emellertid kom jag ihåg
att jag hade sett kappsäcken ombord,
och när jag i Karlskrona hörde att
ångbåten var att vänta inom ett par
timmar lät jag helt enkelt ställa
kappsäcken på bryggan. Där har bror nyckeln
till hela den öfvernaturliga gåtan.
Det vardt alldeles tyst utefter det
långa bordet, och ingen tordes lossa på
munterhetens kedjor och black, innan
det visat sig hur bruksherrn upptog en
så förstörande afslöjning af det
öfvernaturliga. Icke ett drag förändrades
i hans ansikte. Icke en skiftning i ögat
förrådde honom, och det förblef
fortfarande lika tyst i matsalen. Man hörde
endast rasslet af knifvarne.
— Godt! svarade bruksherrn helt
kort.
Men länge efteråt undrade man, hvad
han tänkte den middagen. Man talade
ännu därom den morgon, då hans
trettiotvå byråar, hans långa soffor, hans
spegelbord och taflor kantade förstugan
och auktionsklubban gaf eko i den
matsal, där han aldrig mer skulle sitta som
en patriark bland de sina. Nu var han
mull, och folket, som i nära tvåhundra
år bofast på torfvan växt upp kring
honom och hans fäder, trängdes tyst i
dörrarne. Men när den afdankade och
giktbrutne inspektoren, västgöten, som
stod vid auktionskommissariens sida,
hade inropat den röda kappsäcken för
ett par stackars tolfskillingar, höll han
den upp i luften och utbrast med så
skarp stämma, att det hördes genom
hela salen:
— Det är möjligt, ni grönskållingar,
att vi hade lättare att tro på det
öfvernaturliga än ni, och det får gälla hvad
det kan. Men kunna ni lyfta på hatten
för hvarann, då kunna ni, så sannt jag
lefver, också en gång svinga den för
den gamla stammen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
