Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gamle lotsen berättar. Af —ed—. Med fem teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gamle lotsen berättar.
Med fem teckningar af Cakl Hedei.in.
».Øch efter vi samlats nu på en slump
här i stugan vid vinterbrasken,
så nog kan väl jag tala om en stump,
mens vi smutta på kaffegasken.
För jag har sett mycket, jag, ska! ni tro,
och upplefvat har jag åtskilligt,
och om det kan göra er någon ro,
så slår jag upp språklådan villigt!»
Så började gamle lotsålderman,
där han satt bland gamla och unga;
de äldre så väderbitna som han,
och styfva i ryggen och tunga.
De yngre med friska och öppna drag,
sjöpröfvade, hurtiga gossar,
med händer, vana att raskt hugga tag
i isiga linor och trossar.
Och tyst i lyssnande lag det blef
när gamle lotsfar tog ordet; —
vid spiseln satt hustrun och redde dref,
sen nyss hon satt pannan på bordet.
Men ålderman’ tog sig en styf ranson
ur asken med tuggtobaken,
och började sedan med säker ton
sin historia direkte på saken:
»Jag hade nyss fyllt mina tretti år
och var nybakt i lotsens kläder,
när en höstkväll—jag mins den som igår! —
här bröt ut ett hiskeligt väder.
I skorsten’ var det ett tjut och gorm
som från gastar med mistlursröster,
ni ska’ tro, där steg upp en stickande storm,
som blåste direkte från öster!
»Och hemkär var jag, för Karin och jag
då nyss hade kommit tillsamman» —
här nicka’ han vänligt åt gumman ett tag,
som satt fryntlig vid spiselflamman; —
»och duktig var hon, ni kan tro mitt ord,
för skulle jag ut, så var låten
att hon ville med, och när jag gått ombord,
så segla’ hon ensam hem båten.
»Nu satt vi och språka’, och brasan sken,
och grötgrytan puttra’ på härden,
men stormen utanför svepte och hven,
och värre och värre blef färden.
»Gud tröste en hvar, som är ute i kväll
och seglar på villande vatten»,
sa! Karin ■— när doft vi hörde en skräll
af ett nödskott i stormen och natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
