Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gamle lotsen berättar. Af —ed—. Med fem teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 i 2
»Upp sprang jag, fick på min gamla kavaj
och slängde sydvästen på nacken,
och fast jag nog såg, att Karin blef haj,
så rusa’ jag af ut pä backen.
Svart var det därute och krångligt att gå,
och isbarken stack mig i synen,
men snart upp vid flaggstången stod jag ändå,
med hand öfver ögonbrynen.
»Då blixtra’ det till igen österut,
och snart kom det andra skottet.
Så fick jag besked på hvad jag trott förut,
att det gällde vid Hakskärs-brottet.
In sprang jag tillbaks och söla’ ej då,
förr’n jag fick en raket upp ur kistan,
ett eldkol i hand, och så tände jag på,
och den fräste till sista gnistan.
»Nu hade jag varskott att räddning fanns
för de nödställda ute vid skäret,
och att få ut båten, det gick som en dans,
vi var fyra, som delte besväret.
Den ena var Bommens far, styf och stor,
den andra var Ekbergens Kalle,
den tredje var jag — jag tog afsked af mor—,
och den fjärde var Söderströms Palle.
»Hon, Karin, slog armarne om mig ett tag
och klämde mig in till sig duktigt,
men inte ett ord sa’ hon eller jag,
fast visst kändes hvitögat fuktigt.
Och så satte vi ut då i Herrans namn,
mot mörker och vind och vågor,
men skulle vi komma med lifvet i hamn?
ja, det var inga stunder till frågor!
»Så mycket jag knogat i storm och snö,
så gammal och grå jag är blefven,
men aldrig har jag sett en svårare sjö
än den som nu bröt öfver refven.
Och ilsknare storm har jag aldrig sport,
i fiagor sjön kring oss yrde;
men vi högg i och fast inte just fort
vi stadigt mot Hakskären styrde.
»Fram kom vi, ett skepp stod uppe med för n
på yttersta skäret vid brotten,
det remnat midskepps, när det tog törn,
och stod nu och stötte med botten.
Och sjö efter sjö strök skummande fram
akteröfver och spolade däcket,
men skönja vi kunde i skeppets stam
en man med en börda vid räcket.
»Vi lämpade båten så godt som det gick
i lä om det remnade vraket,
men som vi kom fram, aktern respass fick,
den sjönk, och som åskan lät braket.
Från framstammen hörde vi brutna ord
som på tyska, när till vi lade
vid sidan, och inom en blink ombord
i båten ett kvinnfolk vi hade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
