Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. H. Taine. Af Hellen Lindgren - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
hellen lindgren.
naturkraftiga godhet, som han i sina romaner
från senare tider börjat teckna hos sina
kvinnor. När Taine tecknar den germaniska
naturens moraliska grubbel och rädda
plikthänsyn, får han fram ett porträtt, där
moralen blir detsamma som rädsla för följden,
han ger oss en föreställning,som om moralen
vore en germansk egenskap, följden af ett
tungt lynne, ett dimmigt luftstreck, ymnigt
förtärande af kött och öl och jag vet icke
hvilka för den solbestrålade, magre,
spirituelle gallern motbjudande egenskaper. Man
läse hans skildringar af den flegmatiske
Richardson och den småborgerlige Wordsworth,
och man finner detsamma bekräftadt.. Man
jämföre detta med hans i glödande färger
hållna skildring af renässansmännen med
deras hänsynslöshet, som lugnt lämpar medlet
efter ändamålet, eller hans teckning af
engelskt reserverade, lugna, aristokratiskt
tillbakadragna karaktärer, och Taines förkärlek
för både den vilda och den tysta kraften
skall bli uppenbar: han fattar visserligen
moralen som skönhet, och ser nog egoismen
hos en Napoleon som ett fel, när han i sin
skrift om denne bryter stafven öfver den
osköna ensidigheten hos ett dylikt egoistiskt
petrifikat, men i allmänhet blir moralen för
honom något trivialt, ett hvardagslynne, som
pryder den husliga kretsen ungefär, om
uttrycket tillåtes oss, så som dimman hvilar
öfver ett stagnerande vatten. Det går Taine
i allmänhet som den nya skolan inom
litteraturen : han tillskrifver de egenskaper, vi
hvardagsmänniskor kalla onda eller
upproriska, en vida större primitiv kraft än de
goda, fredliga instinkterna.
Taines misstroende har säkert sin grund
i personliga erfarenheter, som väl kunde
göra officiel moral motbjudande för en man
med någon rättskänsla. Den stolta
oböjlighet, som han ådagalägger i sin strid mot
myndigheterna, visar, att han gått i en
pröfnin-gens skola, där han lärt, att kraft och
själfständighet äro moraliska egenskaper.
Hippolyte Adolphe Taine föddes 1828
i en småstad Vouziers i Ardennerna. Fadern,
som var advokat, dog, då sonen var 13 år
gammal. Modern, en beundransvärd kvinna,
flyttade honom till Paris’ andligt drifvande
atmosfer. I normalskolan kallas han af
kamraterna »monsieur Taine» för sin öfverlägsenhet;
ett annat namn, »vedhuggaren», syftar på
hans arbetsförmåga. När man behöfde en
upplysning,brukade man säga: låt oss bläddra
i. »vedhuggaren». Jules Simon och Vacherot
äro hans lärare, och bland kamraterna
märkas sådana namn som Prévost-Paradol,
Sarcey, Edmond About. Undervisningen
sköttes på ett fritt sätt: lärjungen fick sitt
tema, höll föreläsning däröfver, hvaröfver
debatt fördes mellan kamraterna, och sedan
demonstrerade och resumerade professorn
det hela och gjorde kritiska anmärkningar.
Ar 185 i utgick Taine från denna
Frankrikes förnämsta anstalt som primus — och
blir utesluten från universitetet, får med
svårighet på Guizots bemedling plats som
extralärare i en landsortsstad och tar
afsked 1853. Det dröjer tio år, 1853—63,
innan han får någon sysselsättning.
Samma år Taine utgår från
normalskolan, har Napoleon nyss tillträdt
makten. Och nu sättes en förföljelse af
kleri-kal ofördragsamhet i scen, som. väl
egentligen blott är möjlig från ett katolskt
prästerskap med dess önskan att behärska
lifvets alla förhållanden. Om icke detta
prästerskap verkligen visat ett olidligt
tyranni, skulle säkerligen hvarken Gambetta
hafva yttrat: t>le cléricalisme c’est Vennemi»,
eller Paul Bert, en storhet som
vetenskapsman, velat ägna sitt lif åt att bekämpa
det, eller Ferry, en af Frankrikes kallaste
och minst passionerade statsmän, gjort allt
för att krossa det. För detta prästerskap,
som i Taine vädrat en fiende, blef han
ett offer. Och det är verkligen storartadt,
att han sedan i sin revolutionshistoria gifvit
prästinflytandet en sådan hyllning, som när
han tecknar landtprästens roll som en vinst
för allmänheten och förklarar det omöjligt
att ersätta honom med någon annan.
Förbundet mellan Napoleon och de
andliga är från många synpunkter en ironi
af ödet. Han har fått sin tron genom
presterskapet mot löfte att i sin tur hjälpa
dem, och denne historiens löftesbrytare är
en gentleman så till vida, att han icke
glömmer en välgärning.
Om arten af de förföljelser, för hvilka
Taine var utsatt, blott några ord, med
uppgifterna hämtade ur Ivatschers biografi i
Nineteenth Century. Har han uttryckt den
önskan att som extra lärare skickas till norra
Frankrike för att vara nära sin mor, skickas
han till södra. När han vägrar att skrifva
ett ode till biskopen på den plats, där han
hamnar, får han förnyad befallning från
myndigheterna, och när ej häller detta hjäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
