Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mormor generalskan. En rysk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
!.s8
mormor generalskan.
gudmoder: hälften af byns invånare voro
hennes gudsöner och guddöttrar. Då
en moderlös yngling eller en moderlös
flicka gifte sig, var det alltid
generalskan, som enligt rysk sed företrädde
modern vid bröllopet.
Hon tillgrep aldrig stränga mått
och steg för att indrifva sina fordringar;
det stämde icke med hennes åsikter
och hennes karaktär. Om hon såg att
gäldenären icke var i stånd att betala
sin skuld, indref hon icke sin fordran.
— Må han först få förbättra sin
ställning, brukade hon säga. — Hvarför
förtrycka en människa? Man måste
handla som Gud befaller. — Och hon
väntade tåligt, tills gäldenärens villkor
förbättrats, så att han kunde betala sin
skuld. Men om hon såg, att det var
någon som kunde betala men ändå icke
gjorde det, så uppfördes ett af dessa
skådespel, som voro så vanliga i de
»gamla, goda tiderna», men som
numera äro alldeles otänkbara i de ryska
byarna. Mormor generalskan
sammankallade några gamla gubbar och
gummor och begaf sig, åtföljd af dem, till
sin oärlige gäldenärs stuga. Hon
knackade med sin krycka på fönstret, och
då mannen tittade ut, höll hon upp
kryckan i ena handen och en knif i den
andra och ropade med hotfull stämma:
— Vill du, att jag skrapar ut ditt
märke? —
Om de kors och rundelar, hvarmed
generalskan plägade anteckna sina
debitorers skulder, skrapades ut från
kryckan, så betydde det, att hon icke ville
hafva något vidare att skaffa med
personen i fråga.
Gäldenären skämdes, föll på knä och
ropade med bedjande röst:
— Skrapa inte ut mig, mormor!
Jag skall betala, tro mitt samvete, jag
skall betala! —
Och skulden betalades verkligen inom
kort tid. I allmänhet gingo mormors
pengar aldrig förlorade; fast hon icke
fordrade några skrifna reverser,
betalade man henne ändå alltid mycket
ordentligt.
De förhållanden, som uppstått
mellan generalskan och Schalaschnajaborna
intresserade mig högeligen. Och,
uppriktigt sagdt, hvad som intresserade mig
mest var den frågan: Hur kommer det
till, att ingen skulle vilja missbruka
generalskans förtroende och utplundra
henne? Hur besynnerlig denna fråga
än må låta, måste man ovillkorligen göra
sig den, då man satt sig in i dessa
människors lif. Saken var den, att det
gamla lefnadssättet, det, som var
grundadt på principer, som uttryckas i »handla
som Gud befaller» och »dela jämt
mellan alla» — hade redan försvunnit och
ersatts af nytt, som var af den art, att
då de äldre invånarne i Schalaschnaja
talade därom, kunde de icke hitta på
lämpligare uttryck än »plundring midt
på ljusa dagen». Hela befolkningen i
stanitzan delade sig i tvänne ojämna
delar; minoriteten bestod af byns
myndigheter, kyrkans tjänare, affärsmännen,
Rospojassov och ett tiotal »kulacker»
eller förmögna ockrare; hela den öfriga
befolkningen bildade majoriteten.
Kärnpunkten i minoritetens lifssträfvan
sammanfattas i orden: »gif hit!» Flertalets
lif var ingenting annat än en oafbruten
kedja af omsorger och bekymmer, huru
de skulle kunna »gifva» i rätta stunden.
Dessutom funnos några enskilda
personer, som stodo utom dessa tvänne
grupper, som hvarken hörde till utsugarne
eller till dessas offer. Men för det
första voro de mycket få, ej fler än fem
eller sex i hela byn och kunde därför
icke förändra Schalaschnaja-lifvets
allmänna karaktär; för det andra voro de
hvad byinvånarne kallade »folkskygga»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
