Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Dikter. Af Rich. Bergström - Enklingens bref - Sommarkväll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
rich. bergström.
Ja, jag skrifver för att dig förklara
att du var mig mycket, mycket kär;
att, se’n bort från mig du måste fara,
det så kallt och öde kring mig är;
att i hemmet utan ro jag vankar,
där, med dig, det förr var ljuft och tryggt;
att till det förgångna mina tankar
ställa jämt sin sorgefulla flygt.
O, din bild frän skuggorna jag kräfver,
och ur schakten af de flydda år
upp den sälla nejd jag äter gräfver,
där för mig du än i ungdom går.
Nu som förr där doftar lackviolen,
sångarn slår i linden sina slag,
ty din sol står stilla där som solen
stod i Gibeon på Herrens dag.
Det är sommarmorgon. Öfver viken
flyger fromma klockors stilla sång;
snart af orgeln höra vi musiken,
det är tid att skynda på vår gång.
Klar och högblå ligger Mälarfjärden,
sommarn nyss har vecklat ut sin knopp,
och framför oss på de gröna gärden
flyga under lockning lärkor opp.
Fiskarn ljustrar sent i månskensnatten,
tystnaden blott skrämda anden stör;
ljuseffekter mot det mörka vatten,
och en fläkt det smälta silfret rör!
Stig i båten, goda! Lät oss fara
bortom udden till den andra strand,
som där vinkar lik den underbara
forna sagokvällens Ungdomsland!
An en scen: i björnskinnshöljda släden
sitter du med bräm om rosig kind,
och inunder snöbetäckta träden
flyga vi framåt med förlig vind.
Bländhvit snö och furukrönta branter,
vinterkväll, som norrsken lyser på,
vägen gnistrande som af briljanter
och briljanter fullt på himmel blå!
Så, med ständigt större hjärtevåda,
var jag dig, du hulda, ständigt när;
intet likväl kommit att förråda
att du blifvit mig osägligt kär.
Denna röst, som hade mig förtrollat,
sade ett, ett annat denna blick . . .
icke visste du, hvad du mig vållat,
ej jag själf, hvad hos mig föregick.
Det var om och men och fram och åter,
fast jag rusig gick af ljufligt vin,
tills en dag för skämt och lek du gråter,
du, den trollska, leende Undine!
Och mitt hjärta, blindt, med stumhet slaget,
vilsefördt af ords och blickars krig,
af en blixt nu plötsligt genomdraget,
biktade med ens: jag älskar dig!
Stund, då om jag slöt den medjan unga,
du, hvars minne smälter kvällens is,
du, som mina läppar vigt att sjunga
kärleken med oförgängligt pris,
vare du välsignad, turturdufva,
sänd i nåd från paradiset ned
med den kyss, som då ur eldig drufva
allt sitt vin i mina ådror spred!
Tiden gick: som maka jag omsider
fick dig föra in i eget bo;
undan ^dagens sting, förvärfvets strider
jag en tillflykt fick i hemmets ro.
Svårt var väl ett stillestånd att köpa,
Diræ curæ släppte ej sitt tag,
jämt min stackars penna måste löpa;
men hvad sedan? Jag dig ägde, jag!
Ja, jag har dig ägt! Det är min ära;
någon annan ödet mig ej gaf.
Hvad af dig ej hade jag att lära:
lefva och ej veta falskhet af;
hur det lilla kärleksfullt kan hyllas
utan dröm om minsta tack och pris;
huru dryga plikter kunna fyllas
än till öfverlopps, på helgonvis!
Ack, som släppta, skrämda fåglar flykta
dagarna i ständigt ökad fart!
Kanske sent för mig de färden lykta,
kanske äfven att det gäller snart:
Hvilketdera, skall min tröst det vara,
där jag trefvar fram på nattlig stig,
att till sist det mig förunnas fara,
älskade, till dig, till dig, till dig!
__
ßommar^rfäll.
(f)m jag kunde måla blott! Jag skulle
få en■ tafla à la Claude Lorrain —
denna vik och denna gröna kulle,
denna aningsrika lointain.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
