Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Dikter. Af Rich. Bergström - Sommarkväll - Litteratur. Lars Wivallius. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER.
275
Kyrkan, som står upp ur gula säden,
hvit, med solens sista skimmer på,
luften, som sig gjuter in bland träden,
ren och spänstig och så mättadt blå;
Aftonstjärnan, som där uppe flammar,
lika tindrande och lika klar
som då henne från min moders kammar
tjust jag såg i forna sälla dar!
Ägde makt jag sedan att befalla
dessa ljud, som stunden till mig bär,
skulle jag dem konstfullt sammankalla
till en enda underbar konsert . . .
Kvällens hvisk, så fullt af hemlig tjusning,
böljans serenad för strandens al,
elegin i vindens stilla susning,
skogens sakta bäfvande koral;
Trastens glam, som stundom, oförvägen,
tager sina visor i falsett,
och tordyfvelns döfva surr vid vägen
liksom ängknarrns sträfva klarinett — —
Kväll, en gång min minnesskatt, du rika,
hvad åt dig att gifva har väl jagi
här, för målning och musik tillika,
blott en fattig vers som hyllning tag!
LITTERATUR.
Lars Wivallius.
Henrik Schück. Lars Wivallius. I. Biografi.
en gamle svenske renässanspoeten och
äfventyraren Lars Wivallius har på de
senaste åren åtnjutit en formlig
återupp-ståndelse. Efter att i långliga tider äfven
för de lärda hafva varit blott ett namn,
instucket bland tusen andra, som ej väckt
några särskilda idéförbindelser hvarken om
ett intressant lif eller en fängslande
diktning, har han, alltsedan ett par forskare
1880 begynte framlägga nya drag till hans
lefnadsteckning, lockat och dragit som ett
gammalt porträtt, på hvilket man under
öfvermålning och fernissa anade en
karaktäristisk profil och ett själfullt ansikte. Schück
insatte honom i sin litteraturhistoria
definitivt i själfva det poetiska hedersrummet
bland skalderna före Stjernhjelm, och det
torde hafva varit de vackra och varmt
skrifna sidorna i hans verk, som gifvit Bååth
tanken till hans i julas utkomna poetiska
behandling af den egendomlige vagabondens
sorglustiga äktenskapshistoria. I dessa da-
gar har nu slutligen professor Schück
utgifvit en vidlyftig biografi öfver Wivallius.
Den kommer att efterföljas af en kritisk
upplaga af hans dikter, så mycket mer
behöflig, som det stora flertalet af hans poem
antingen ännu blott föreligga i manuskript
eller äro illa tryckta. Om en värdering af
Wivallii skaldskap sålunda tills vidare måste
uppskjutas, stå hans lif och personlighet
— och det är dock de, som först och sist
kunna intressera en större läsekrets —
redan nu i den klaraste dager — tack vare
Schücks på en gång så sakrika och så
skarpsinniga framställning.
Låtom oss då först så godt som sist
begynna med, att någon »Ehrenrettung» i
ordets vanliga bemärkelse är ingalunda denna
bok. Lars Wivallius’ gestalt blir efter det
dokumenternas eldprof, som Schück har
låtit honom genomgå, långt mindre heroisk
och sympatisk, än författaren själf en gång
torde hafva trott. Det gamla, öfvermålade
porträttet har visat sig framställa en
per-sonnage, som är långt mindre en intagande
äfventyrare med renässansens heta blod och
vilda sinne än en seg och fiffig uppkomling,
som med näbb och klor vill kämpa sig upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
