Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - I halfslummern. Af Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3o 6
viktor rydberg.
viduella, som det mänskliga kynnet
omsluter.
De frågor, vid hvilka vi nu snuddat,
böra ligga oss om hjärtat särskildt af
praktiska skäl. Ju högre en karaktär är,
dess klarare framlyser ur den något
ty-piskt-idealt, något allmängiltigt för vårt
släkte, något af en ledstjärna för dess
framtid, något som låter hoppas på ett
utvecklingsmål. Skall genom det
obetänkta talet om »fordran på rent
individuella gestalter» skildringen af sådana
karaktärer bannlysas ur vår litteratur,
ehuru umgänget med dem är oss så
väl-behöfligt, då det just är de, som påminna
oss om att de så fruktansvärdt sällsporda
segrarne åt det goda dock kunna vinnas
i striden mellan de kämpande motiven
inom oss? Må skalder och
romanförfattare öfvervägande skildra, huru i striden
det, som ger vårt lif värde, oftast dukar
under. Så är det ju i verkligheten och
skildringen kan varda välgörande, om
öfver densamma lägges färgtonen som
tillkommer den: humorns eller sorgens
eller harmens. Men plats bör lämnas
äfven åt de ädlare och kraftigare
karaktärerna. Det synes mig, att denna
påminnelse ej är opåkallad i en tid, då
undergång hotar oss genom moralisk
feghet, s. k. realpolitik, borgerlig korruption
och klassfiendskap. Om någonsin,
kräfvas nu siare, hvilkas ord dallra af ett
sursum corda så starkt, att det griper
våra ynglingars hjärtan och lyfter dem
till att anamma en välsignelse, mäktig
att häfva förbannelsen, som tyngt på så
mänga våra släktled — den förbannelse
som Faust afsett med orden:
En främmad tillsats mer och mer fördärfvar
vår andes härligaste arfvedel:
när denna världens goda man förvärfvar,
då nämns det bättre lögn och gyckelspel,
den förbannelse, som gör, att bland de
unge de, som genom uppfostran och
kunskaper blifvit bestämde till sitt folks
märkesmän, så ofta, när de hinna en bekväm
lefnadsställning, glömma det löfte de i
den bästa stunden af sitt lif gåfvo sig
själfve inför idéernas altar att varda
trofaste och orädde stridsmän åt det rätta
och det goda.
Hvad de äro sorgligt få, de män, som
icke blifvit affällingar från löftet!
Må de nu framryckande
ynglingalederna skänka åt framtiden flere!
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
