Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - I vildmarker. Af E. N. Söderberg - Evig framtid. Af E. N. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I vildmarker.
Öfver skogen vä/ver solnedgången
fina slöjor af sitt röda gull,
ljumma vindar sjunga aftonsången,
och af mättad doft är luften full.
Sommargröna stigarne vi vandra,
draga djupt i skymningsdunklet in,
vara blickar söka varmt hvarandra,
kärligt lägger du din arm i min.
Och när vi sä långt från bygdén hinna,
att ej lifvets larm oss längre når,
frida hviloställen lätt vi finna
mellan branta stup och vilda snår.
Tufvorna omkring oss lysa röda
af den smultronskörd, som mognat först
rödare dock dina läppar glöda,
när de släcka mina läppars törst.
Tjärnen speglar mellan furor höga
himlen, som i aftonskyar blödt —
varmare dock speglas af ditt öga
rosig himmel, som vår lycka födt.
Genom våra sinnen mäktigt strömmar
vilda nejdens underliga ro,
och inom oss vakna gamla drömmar,
gamla sagor börja vi att tro.
Jag är ungersvennen, som har dragit
dristigt i den trolska skogen in,
du är huldran, som hans sinne tagit
och för lifvet honom gjort till din.
E. N. Söderberg.
Evig framtid.
^ag drömde, att min ålderdom jag nått
och såg min lefnadsdag mot väster stupa,
min kind var vissnad, och mitt hår var grått,
och öfver pannan drogo faror djupa.
Och du, mitt hjärtas älskling, var ej mer
en strålande och ungdomsfager kvinna,
du hade sett din sommarsol gå ner
och vemodsbleka vintersolen rinna.
Men kärleken, som gjorde oss till ett
i den förgångna vårens ljusa dagar
och blef den samma under ljuft och ledt,
den lydde ej förgänglighetens lagar.
Väl gick vår längtan till den fjärran hamn,
där tidens stormupprörda vågor lugnas,
väl önskade vi sjunka i den famn,
där med en evig ro de trötte hugnas.
Men i vår bidan låg ej dödens ve,
ty inom oss vi buro en förhoppning
att i de drömda verldarne få se
vår kärlek gå i ny och högre knoppning.
Därför jag kysste dig med samma glöd
som i vår ungdomskärleks första timma,
då vi, förenade för lif och död,
en solljus framtid sågo mot oss glimma.
E. N. Söderberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
