Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Lermontov, »Kavkaziens Byron». Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besjungit honom i balladen »Thomas poet».
Ruiner finnas ännu kvar af Thomas’ slott
Learmonth Tower vid Twide nära dess
förening med Lider och Sandy Knowe,
där Scott tillbragt sin barndom.
I början af 1600-talet flyttade Juri
Lermont till Polen, hvarifrån han 1621 af
tsar Mihail Fjodorovitsch kallades till
Ryssland för att organisera härväsendet.
Släkten, som nu antog namnet Lermontov
(äfven Lermantov), har haft att uppvisa flere
framstående krigare. Med skalden utdog
den äldre grenen i Ryssland, men den
yngre finnes kvar, och ännu 1873 satt i
brittiska underhuset en Lermont af troligen
samma skotska ursprung.
Lermontov med sin lifliga fantasi måste
gifvetvis känna sig stolt öfver dessa båda
skaldiska och aristokratiska anor och öfver
sin frändskap med det brittiska folket. Af
skotsk härkomst var ock hans bäste vän
Alexei A. Stolypin, en afrikaresande, som
hamnat i Ryssland, sekundant i
Lermontovs första duell och följeslagare bägge
gångerna till Kavkazien. Lermontov har
beskrifvit sin vän i ett mycket uppsluppet
poem, som den ryska censuren än i dag
funnit anledning att undertrycka, och hvari
denne kallas Mongo, under det författaren
själf uppträder såsom »Majoschki», den
puckelryggige (efter hjälten i en fransk
roman Mayeux). Poemet skildrar, huru de
båda ungherrarne företogo en äfventyrlig
färd till Kazan för att hälsa på en dansös
Pimenova.
Till Skotlands högländer återvänder
Lermontov gärna i sin diktning. Så t. ex.
talar han i poemet »Ossians graf» om »mitt
Skotlands bärg», och ännu starkare
framträder hans längtan till den ursprungliga
fosterjorden i hans poem »Önskan»:
O, vore jag fågeln som riktar sin flykt
mot skyarna sorglöst och tryggt!
O, finge jag sväfva som han i det blå
och svärma i frihet också!
Till väster, till väster jag ilade sällt,
till förfädrens grönskande fält,
till slottet, som skymtar bland klippor och sten
och gömmer förmultnade ben.
Där hänger den åldriga skölden på vägg
och svärdet med rostfärgad egg.
Där ville jag skaka från svärd och från sköld
allt damm, hvaraf väggen är höljd.
Den skotländska harpan, som förr mången gång;
vardt strängad vid bardernas sång,
ett dallrande genljud ännu äger kvar
från fräjdade, bragdrika dar.
Men fåfängt jag beder. Min kraft är för svag
mot ödets orubbliga lag.
Jag skiljes ifrån mina förfäders graf
af böljande, skummande haf.
Den siste af lysande ätt, skall jag dö,
förstelnad i främmande snö.
Jag här blifvit född, men min ande är där.
Men dit ingen vinge mig bär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
