Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Lermontov, »Kavkaziens Byron». Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lifegna samlas på herregården enkom för att
roa lille »Mischa», och om Mischa var
illamående, befriades tjänstfolket från
arbete för att bedja till helgonbilderna för
hans tillfrisknande. Denna obegränsade
frihet gjorde gossen ytterst själfsvåldig och
despotisk, men stärkte på samma gång
hans kroppsliga hälsa. Dessutom hade han
en utmärkt lärarinna i en tysk »bonne»,
Kristina Femer, hvilken hos den lille
inplantade människokärlek och förbjöd
honom att slå tjänstefolket eller pina djur.
Och en svår sjukdom — kopporna — gjorde
honom mer inåtvänd och bragte honom till
eftertanke. Under den långvariga
sjukdomen spelade den lilles fantasi oupphörligt,
och han drömde, huru han såsom
fribytare på Volga drog till fejd och seger.
För att återställa hans hälsa tog
mormodern år 1825 honom med sig till
Kavkazien, som gjorde ett outplånligt intryck på
elfvaåringen och som ingen besjungit så
lidelsefullt som han. I sin oskiljaktiga
anteckningsbok skref han själf sedermera:
»Kavkaziens blåa bärg! jag hälsar er.
I hafven uppfostrat min barndom, I hafven
lyftat mig upp på edra vilda ryggar! I
omgifven mig med moln, I höjen mig till
himlen, och från första stund drömde jag
blott om er och om himlen. Kavkaz! du
är naturens tron, hvarifrån åskmolnen välta
sig såsom rök. Den som en enda gång
på dina toppar tillbedt Herren, han
föraktar lifvet, äfven om han i samma
ögonblick är stolt öfver att lefva. Huru ofta
har jag ej i morgonrodnaden betraktat
snön och de ishöljda fjällen! huru glänste
de ej i den uppgående solens strålar! huru
kläddes de ej i rosafärgadt skimmer!
Luften är ren som ett barns bön.» Och
Lermontovs glödande sympati för Kavkaziens
naturskönhet minskades visserligen icke,
då han sju verst från staden Pjatigorsk
upptäckte en skotländsk koloni Karras eller
»Schotlanka», som 1802 grundats af
missionärer från Skotland.
Ju mer Lermontov kände sig dragen
till naturen, dess mer främmande blef han
för det hvardagliga lifvet. Han nådde en
ålder af blott 27 år, men hade under denna
korta tid hunnit göra många dyrköpta
erfarenheter af lifvet, och ännu mer hade han
kännt, likasom »Klostergossen», som söker
spränga sitt fängelse och andas ut i det
fria. Det låg något af demoniskt trots i
hela hans väsen; en obetvinglig
oppositionslust och åtrå att simma mot
strömmen, att ej böja sig för maktspråk. Hela
hans korta lefnad var en kedja af äfventyr
och faror, där han visserligen föll, men
aldrig kunde vika.
Redan under skol- och studenttiden
gjorde han sig känd genom sin sturskhet
och själfsäkerhet. Enligt en
familjeöfverenskommelse skulle han efter modrens död
stanna hos mormodern till sitt sextonde år
för att sedan flytta till fadern, hvilken han
uppriktigt höll af. Men som mormodern,
hvilken afgudade sin dotterson, var mycket
rik, under det att fadern var nästan
utfattig, fick mormodern efter svåra strider
lof att fortfarande behålla honom hos sig.
Dessa husliga konflikter, som något erinra
om Byrons olyckliga barndom, kunde
gifvetvis ej hafva något välgörande inflytande på
barnets harmoniska utveckling.
Efter en utmärkt uppfostran af
språklärare i hemmet i Tarhani, där han gjorde
bekantskap med Byrons diktning, blef han
1830 student i Moskva. Vid förhören
efter föreläsningarnas slut redogjorde han
stundom äfven för hvad läraren icke sagt,
d. v. s. hvad läraren bort säga, om han
varit mer hemmastadd i sitt ämne. Då
professorn i litteraturhistoria,
Pobjedonostsev — fader till den heliga synodens
nuvarande prokurator — en gång uttryckte
sin förundran däröfver, svarade Lermontov
obesväradt, att han hade eget bibliotek
och att dess innehåll var »för nytt» för
att professorn skulle kunna känna till det.
Året 1830 — julirevolutionens och det
polska upprorets — sträckte sina
efterdyningar äfven till Moskvas universitet, där
flere unga entusiastiska studenter, Bjelinski,
Alex. Herzen m. fl., ställde sig i spetsen
för frisinnade demonstrationer. Lermontov
slöt sig naturligtvis till dem och var —
relegerad innan årets slut.
Så kom han till Petersburg, där han
först studerade vid universitet och (1834)
antogs som kornett vid lifhusarerna. För
materiella omsorger behöfde han ej
bekymra sig, ty mormodern gaf honom
ekipage, fyra betjänter och 10,000 rubel om
året, hvarjämte hon utan knot betalade
alla hans skulder och efterräkningar.
År 1837 den 27 januari small det
pistolskott, som ändade Puschkins lif.
Lermontovs hat till det rådande systemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
