Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sokrates och Aristofanes. Ett stycke antik kulturhistoria. Af Johannes Paulson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
johannes paul son.
sätt sökt kringgjuta Sokrates’ bild med
ett idealitetens skimmer, men denna
idealitet bär en xenofontisk, icke en platonsk
prägel. Xenofon fullföljde gärna i sitt
författarskap moraliserande och
undervisande syften, och dessa syften hafva
äfven i någon mån präglat hans bild af
Sokrates. Senast har en tysk författare,
Joel, i ett digert arbete med titeln »Der
echte und der Xenophontische Sokrates»
påbörjat en undersökning af, i hvilken
grad Xenofon tilldelat den historiske
Sokrates egenskaper, som voro honom
främmande. Joëls resultat synes, att
döma af hvad han hittills offentliggjort,
blifva det, att den af Xenofon skildrade
Sokrates erhållit många drag af
skildrarens egen etiska och filosofiska och
religiösa åskådning. — Att det för öfrigt
endast i begränsad mån kan vara
berättigadt att identifiera Sokrates med den
ena eller andra skildringen af honom
framgår deraf, att efter mästarens död
en mängd s. k. sokratiska skolor
uppstodo, hvilka hvar för sig gjorde anspråk
på att rätt hafva fattat hans person och
läror. *
En med Platos och Xenofons
fullständigt olika uppfattning af Sokrates
träder oss nu till mötes hos
komediförfattaren Aristofanes i hans år 423 f. Kr. i
* En utgångspunkt för en kritik af källorna
för vår kunskap om Sokrates’ person och
filosofiska åskådning hafva vi icke blott i hvad dessa
källor gemensamt berätta såsom sokratiskt, utan äfven,
t. ex. beträffande Xenofons sokratiska skrifter, uti
hvad dessa skrifter berätta vara sokratiskt, men
hvilket på samma gång kan påvisas skilja sig från
Xenofons egna åsikter, sådana dessa äro kända ur
andra hans skrifter.
Skulle någon utaf »Ord och bilds» läsare vilja
erfara något närmare om Sokrates, så kan jag med
verkligt nöje hänvisa honom till »Sokrates. En
tidsbild, tecknad af C. J. Dahlbäck» (Stockholm,
1875). De hufvudsakligaste källskrifterna rörande
Sokrates äro, tolkade på norska, sammanförda i
ett band af J. Aars, företrädda af en orienterande
inledning (Sokrates. Ved J. Aars. Kristiania 1882).
Atén uppförda komedi »Molnen».
Denna komedi är ett vapen, hvilket den
hänsynslöse förkämpen för gammalattisk
tro och sed »i krigarens lofliga afsikt att
såra och döda» slungade mot sofisterna
i allmänhet och särskildt mot Sokrates.
Då det är i Sokrates’ person som
sofisterna anfallas **, kunna vi däraf förstå,
att den publik, inför hvilken detta
skådespel uppfördes, i olikhet med de
filosofiska läroböckerna i våra dagar, icke
blott räknade Sokrates med bland
sofisterna, utan höll honom för sofisten par
préférence. I någon mån kan dock
Aristofanes’ val af Sokrates till representant
för de nya landsfördärfliga meningarne
bero därpå, att denne var atenare,
under det att den sofistiska riktningens
hufvudmän för öfrigt voro från andra
grekiska stater. Vi skola nu i korthet
redogöra för innehållet i nämda komedi,
särskildt med hänsyn till arten af den
polemik, hvilken komediförfattaren
riktade mot filosofen.***
Den komedi, med hvilken vi här
syssla, har sitt namn efter den gestalt, un
der hvilken medlemmarne af koren
uppträdde; de voro nämligen kostymerade
till att föreställa moln. Med »Molnen»
symboliserar Aristofanes sofistikens
luftighet och innehållstomhet. Det antika
Delvis äro de äfven tillgängliga i svensk
öfversättning af Magnus Dalsjö.
** Kirkegaard söker, a. a. p. 154 ff. bevisa
att Aristofanes icke identifierade Sokrates med
sofisterna. Men hans alltför skarpsinniga bevisning
kunna vi icke godkänna.
*** Komedien »Molnen» öfversattes till
svenska på originalets versmått af J. H. Thomander 1826
(trimetrarne äro dock egentligen ersatta med
orimmade alexandriner) och af Alarik Hallström 1883.
Hilding Andersson har i sin populära afhandling
»Aristofanes. Ett stycke grekisk kulturhistoria»
(Wexiö 1885) lämnat en redogörelse för innehållet
i »Molnen». Den öfversättning, som (företrädesvis
på prosa) gifves i det följande, ofta i sammandrag
och till uttrycket mildrad, är af författaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
