Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
hellen lindgren.
kökslatin eller borgmästar Burchard sin
förbråkade babyloniska rotvälska.
När man kallat Topelius Finlands siste
store skald, har man således rätt. Men
det är icke lätt att jämföra honom med
nutidsskalderna, någon egentlig motsvarighet
bland våra skalder söker man fåfängt; den
ende, som någon gång kan sjunga som
han, är Björnson eller i vissa stämningar
Drachmann. Ty våra skalder ha ett annat
sätt, deras idérikedom har han ej; erkännas
måste, att Topelius ej har mycket af den
varan, idéer, men han har hvad våra
skalder så ofta sakna, d. v. s. omedelbarheten,
stämningen, underströmmen af
känsloentusiasm, som är skaldens naturton. Han kan
känna som barn och yngling och diktar
omedelbart och ur hjärtat, och därför kan
det ofta hända, att finner han ej ett rim
så sätter han dit ett dåligt, ett
blindfönster på diktens byggnad, som ingen mycket
tänker på att klandra. Han filar ej
formen, han ciselerar ej, och det är nästan
med fröjd, man i denna rimmens period
märker, att det finns en diktare, som
suveränt, när det så behagar honom, ibland
lämnar å sido det korrekta rimmets
fili-gramsväfnad. Med rimmen behöfver han
ej att vara så noga, då han vet, att han
har diktens musik i själfva strängarnas klang
på sitt skaldeinstrument. Hvilken imitativ
harmoni i dikten »Fiskaren sjunger i sin
båt om kvällen på hafvet»:
Somna, du min våg i vestanfjärdar,
somna sakta mot holmens strand.
Märk, huru det nästan blott är de
vekaste konsonanter språket äger, Ii, v och
^-ljuden, som bilda orden här. Man
kommer vid Topelii ordmusik i håg Byrons
djärft sensualistiska beskrifning på
italienskan, att den smälter som kyssar på en
kvinnas läppar. Nybom och Strandberg
kunna sägas vara de enda, som egentligen
lyckats i konsten att skrifva grandios, spansk
svenska, Topelius åter har gåfvan att skrifva
italiensk svenska, serenadsvenska, passande
till guitarrklang och vindens aftonsus. Hvem
förstår också bättre än han konsten att
bilda en samhörighet mellan välljudets
mystik och naturbildens hemlighetsfulla
glans och fägring? Hvarför försöka att
förklara det oförklarliga? Men hvem har
icke beundrat det stöd, själfva ordens mjuka,
fulla klang ger åt sångfågeln Sylvias be-
skrifning på En sommardag i Kangsala,
där man af själfva versens raska ljudfall
tycker sig se ett naturpalats med fria
vidder resa sig, där skogens höga träd bilda
en fonddekoration, medan glada perspektiv
med sjöarnas ram frigöra tanken. Af
dikten, ett märkligt exempel på naturhymn i
denna prosaiska tid och älskad af alla
naturbeundrare i Finland, meddelas här
tvenne verser:
Jag gungar på högsta grenen
af Harjulas högsta ås,
vidt skina de blåa vatten,
så långt de af ögat nås,
af Längelmenvesis fjärdar
där skimrar ett silfverband,
och Roines älskliga vågor
i fjärran kyssa dess strand.
Och blå som en älsklings öga
och klar som ett barndomshem
den gungande Vesijärvi
sig stilla smyger till dem,
och hundrade öar simma
allt uti dess vida famn,
naturens gröna tankar
i blåa vågornas hamn.
Hvarifrån kommer då omedelbarheten?
Hans sätt att älska naturen och fosterlandet
innebär svaret på denna fråga. Finland,
det gamla trolldomslandet, har tvänne
fysionomier. Än bär landskapet och
årstiden den rasande naturstridens min, då är
landet den gåtfulla köldens och mörkrets
hemvist, ett ödemarkens segerfält. Men
Finland är också hafvets glada dotter:
Det gnistrar och det glimmar
som eld och guld i morgonskyn,
och hvarje bölja simmar
så rosenröd om hyn.
(Metaren).
När naturdramerna utspelas där, då är
striden så förfärlig, som diktaren skildrat vid
Islossningen i Uleå älf med kampen
mellan isens fängslande och älfvens fria
naturmakt. Ve, i vanmakt böljorna bäfva, heter
det, men
Då, i stunden af stum förfäran
dånar isen med åskors knall,
och den dignande dammen bågnar,
brakar, brister för flodens svall.
I millioner och än millioner
hvita, skimrande spillrors tåg
skingras väldiga vinterhären
att förgås uti hafvets våg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
