Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zachris topelius.
461-
gående bild af Finland som det
styfmoderligt behandlade landet, som kanonmaten
för Sveriges fiender, annexet, gränslandet,
hvilket fick motta krigens värsta vånda,
ledt den finskfinska historieskrifningen till
hårda omdömen mot allt svenskt. Också
ett yttrande från en af Topelii
föreläsningar, anfördt äfven i fru Bååth-Holmbergs
förut omtalade biografi, »att Finland först
efter 1809 haft en historia», citeras som
stöd för, att också han skulle biträda denna
uppfattning. Hans skildring lämnar dock
inga bevis härför. Tvärtom ger han i
andra delens slut ett tydligen af
svenskkärlek förestafvadt uttalande om det värde,
hvilket tillkommer kulturarfvet, som den
svenska systerstaten gaf Finland. Det finns
blott ett, som man skulle önska till i hans
teckning, för att komma sanningen af
Finlands förhållande till Sverige bättre på
spåren. Man skulle blott önskat framhållet
med mera kraft och tydlighet, att det icke
var Sveriges skuld, att Finland led, utan
att det var äfventyrarpolitikens skuld. Och
äfven detta ville man se ännu bättre
be-tonadt — att det blott var tillfälligheten
af Sveriges mera isolerade läge, som
räddade det från samma lott. Hvem var det,
som bibehöll den oduglige Lybecker vid
befälet, denne man, som Topelius
fullkomligt rätt kallar den stora ofredstidens
Klingspor? Likasom Gustaf IV Adolf
förordnade Klingspor till högste befälhafvare
1808—09, så var det Karl XII, som
förordnade och bibehöll Lybecker. Det var
den despotiska makten i maktförblindade
konungars hand, som skapade Finlands
öde.
Det mest storartade i denna
romantiserade historia är kanske, hvad största
delen af allmänheten minst bryr sig om,
målningen af Finlands nöd, den tiden, då
det var »en konstgjord ödemark», den
tiden, då bara ryktet om ett nytt ryskt
infall förmådde folket att lämna hus och
hem, slå den omogna skörden på åkrarna,
lassa kärfvarna på skrindorna och i långa
tåg dra mot norr — bara bort undan
krigets mördare, undan blodbadet, undan
fasorna, rymmande fältet för grymheter
utan namn. Vid ett rop från de eftersta,
ett falskt allarm, spändes hästen ur, och
den, som kunde, red bort, och gick ett
hjul sönder, lämnades allt i sticket.
»Mannen kom efter och sökte sin hustru, mo-
dern sökte sitt barn, barnet sin moder,
förvillade i den stora brådskande hopen.»
Finland är då olyckans land. Där finns
en liten scen, som har kraften af en tragedi
i sina få rader. När Thomas Larsson ser
en för honom obekant främling och hör
honom spörja efter möjligheter att resa in
i landet, veknar hans hjärta för den
dumdristige främlingen, så vacker och så ung,
och han varnar honom, ömt som en far.
Har han en mor, som hvar afton reder
kudden under hans hufvud, en brud, som
smeker hans röda kind eller en gammal
far — må han då vända om! Annars få
de gråta en dag, då de få höra, att han
blifvit fastspikad med en pik i stammen
af en finsk fura eller bunden vid knappen
af en fiendes sadel och tvungen att springa
barfota i snön, tills han uppgifvit andan.
Dock anser Topelius, att det sunda
förnuftets synpunkt, använd på den
historiska krigsskildringen, är orätt använd. Han
går ej i Fryxells spår. När den danske
gesandten i ett bref till sitt hof kallar Karl
XII en ursinnig pojke, så blir detta ett
föremål för Topelii ogillande. Visserligen
inträffar det, att han låter den kalle
Torsten Bertelsköld på ett ypperligt sätt
kritisera den store hjältekungen, men snart därpå
låter han Eva Rhentelt, hans ideala
kvinnofigur, försvara kungen med känslans språk.
Hvad hon säger till kungens förmån är
idealismens vanliga försvarstal: han förstår
att entusiasmera, ett i vissa fall fullt
berättigadt försvar för det opraktiska
hjältemodets rätt att finnas till. Och hon talar
om denne man, som eldar sinnena så, att
hans namn är mera än krigshärar och så,
att ryktet om hans återkomst lifvar hoppet
och korsar alla sifferkarlarnes
beräkningar. Utan tvifvel har fru Eva rätt i, att
det i vissa sällsynta fall finns en högre
synpunkt än sunda förnuftets och
sifferkarlarnes. Men finns det ändå ej vissa
handlingar, vissa situationer, handlingar och
situationer af vanvettigt öfverdåd, där den
enkla bon-sens-synpunkten, sifferkarlarnas,
förståndsmänniskornas ståndpunkt är den
enda rätta? Dessa vulgära
sunda-förnuftsmänniskor skulle också kunna till försvar
för sin åsikt åberopa, att sinnen ofta värmts
och eldats af pojkaktigt öfverdåd, iklädt
en Karl XII:s eller Napoleons
hjälteskepnad. Vi minnas ovilkorligen den danske
gesandtens ord: en ursinnig pojke . . . hårda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
