Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ibsen: sista stadiet. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
hjalmar söderberg.
Den åskådning, i hvilken Ibsen vid denna
tid logerade, var som bekant en polemiskt
reformatorisk pessimism — Tissot har för
detta slags pessimism ordet provisorisk; —
han var kort sagdt en framtidstroende.
»Hvad det gælder om er menneskeaandens
revoltering», skref han en gång i ett bref
till Georg Brandes; och det lider intet
tvifvel, att han trodde på denna revolution,
den stora och den enda, så skeptisk han
än stod gent emot alla slags
smårevolu-tioner (1789 etc.) Det stadium af
pessimism, i hvilket man ännu betraktar
världens dålighet såsom varande någons fel,
är emellertid icke det sista, och det blef
det icke heller för Ibsen. Man ser emellanåt
kristliga författare beröra Ibsens diktning,
och det händer då, att de med en
blandning af vemod och respekt använda
uttrycket »vår store affälling.» Jag är
emellertid benägen att förlägga den stora —
den stora brytningen i hans lif till en
annan tidpunkt än den de åsyfta. Det är
för mången en tung förlust att mista den
tro, man lärt af sin moder; men för en
man, som i likhet med Ibsen alltid stått
hög och främmande gent emot auktoritetens
kraf, var det utan tvifvel en förlust af helt
annan ordning, då han miste den tro, som
i djupare mening var hans egen, den tro
som han arbetat sig, till under långa år:
tron på möjligheten att revoltera
människoanden. Och dessutom: då han förlorade
den tro, på hvilken han byggde i yngre
år, var han ännu en kraftfull man; men
det är ett långt hårdare slag att komma
på obestånd i en framskriden ålder. Och
det är tydligt, att det var en kris af denna
innebörd, som låg till grund för
»Vildanden »; den bär alla spår af att vara
skrifven under intrycket af den stora
missräkningen i skaldens lif. »Jag läste den»,
skref den engelske kritikern Edm. Gosse,
»på däcket af ett fartyg. Det var på
Atlanten, samma vinter boken kom ut; och
jag kommer alltid att förena tanken på
dessa sorgliga blad med föreställningen
om den ödsliga anblicken af hafvet i
uppror». Det säkra är, att Ibsens pessimism
i Vildanden är bittrast, gråast, mest
tryckande; ett mörkt rum, där det åt alla
sidor är oändligt långt till väggen. — De
unga fruarne på parkett ha alltid hängt
läpp öfver att Dukkehjemmet slutade så
sorgligt. Där tog dock Ibsens verism knap-
past steget fullt ut; det är troligt nog, att
konflikten i verkligheten hade slutat,
kanhända mindre tragiskt, men till gengäld
en nyans mera sorgligt. Nora stannade
nog; det är i grunden icke mycket
sannolikt, att hon så tvärt kunde bestämma sig
för att midt i natten och för alltid resa
bort från sina tre små vackra barn. Hon
tänkte kanhända, att hon borde göra det;
men hon uppsköt det . . . och hon gjorde
det aldrig*. Tragiken i tillvaron har efter
en kris sådan som den Vildanden
betecknar förlorat sitt estetiska sammanhang
— jag hade så när sagt sin estetiska
njutbarhet; och hvad Ibsen sedan dess diktat,
förefaller mig i sina hufvuddrag bära
prägeln af att vara en snillrik mans sätt att
döda tiden. Då nu den snillrike mannen
tillika är en skald af Ibsens rang, faller
det af sig själft, att hvad han i denna
stämning producerar har förmågan att på
ett temligen oförgätligt sätt döda tiden
äfven för vida kretsar af läsare; men hvad
som i nämda kris gått förloradt, som det
förefaller mig för alltid, är hans diktnings
karaktär att verka omedelbart gripande på
de tusenden, som fylla teatrarnes salonger.
Hvad en produktion af detta slag än
kan utmynna i, det blir icke i »goda
pjeser». Därför ha de dramer af Ibsen, som
följt efter »Vildanden», sällan många
kvällar å rad fyllt de skandinaviska teatrarne,
och därför har också hvar och en rätt att
stå skeptisk, då tidningarna bringa
underrättelser om dessa styckens succés inför
en främmande publik. Ibsen är vid sidan
af Strindberg Skandinaviens enda verkligt
kontinentala geni, det lidet intet tvifvel —
någon enbart norsk eller ens enbart
skandinavisk succés har han aldrig vunnit,
möjligen med undantag af den jämförelsevis
obetydliga vådevillen »De unges förbund» —;
men han tillhör i detta sitt senaste
stadium lika litet utlandet (med undantag af
ett fåtal kännare, af hvilka jag redan
citerat några) som den stora publiken här
hemma. För några på nationella olikheter
beroende missförstånd tror jag däremot att
Ibsens dramer mera sällan blifvit utsatta.
Jag tillåter mig alltså tillsvidare att
behandla den inhemska och den främmande
* Då jag finner denna lösning sorgligare, tar
jag naturligtvis till utgångspunkt, att Ibsens
psykologi i öfrigt här är riktig, som bekant en
omtvistad sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
