Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ibsen: sista stadiet. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ibsen: sista stadiet.
523
publiken -— den stora nämligen —
fullkomligt en bloc, ett tillvägagående som jag
längre fram kommer att fullständigt
motivera.
Medan jag talar om den stora publiken,
vill jag begagna tillfället att erinra om
den kända sanningen, att den största
publiken öfver allt utgöres af damerna. Hvar
och en vet, att denna publik ännu för ett
fåtal år sedan bildade Ibsens hängifnaste
stab.
Den föll ifrån, då »Hedda Gabler» gick
öfver scenen.
Ibsen har ett helt författarskap igenom
piskat egoisten i människan framför sig.
Egoisten i fanatikern, i struggle-for-lifern, i
libertinen, i den oklanderliga äkta
mannen ; egoisten i sig själf, egoisten i Gud.
I och med Hedda Gabler synes han ha
upptäckt egoisten i kvinnan. Jag säger
upptäckt; de höga och mörka
kvinnogestalterna från hans historiska dramer äro
ännu halft konventionelt hållna, och hvad
Rebecka West beträffar, är hon i
jämförelse med Hedda endast en dunkel och
halffärdig studie. Hon är för öfrigt icke
en egoist af samma klass; hon drefs af en
passion, och det är just i detta Hedda
Gabler har felat: att lion aldrig har känt
kärleken. Hennes valspråk var ständigt
toute licence sauf lamour. Ibsen skildrar
här — och Tissot har, ehuru fransman och
lefvande i ett världscentrum, där lifvet
pulserar starkt, förstått det beundransvärdt —
han skildrar här, i hvilken grad
tråkigheten depraverar. Hedda skulle varit mera
människa och mera kvinna, om hon . . .
någon gång begått ett felsteg. »Pius leur
vie extérieure est calme, pot-au-feu, parée
de vertus cardinales et de graces
hollan-daises, pius leur vie intérieure est
déséqui-librée de désirs, de curiosités presque
cri-minelles.» Deras själar komma att likna
instängda och upphettade drifhus, i hvilkas
af en evig tråkighet fördärfvade atmosfär
spira sällsamma och sjukliga blommor; så
uppkommer orsaksföljden spleen —
immo-ralitet*. Då en person som Hedda Gabler,
som lefvat ett lif, tomt på upplefvelser och
tomt på handling, men som till gengäld
vant sig att i tanke och fantasi »løbe linen
ud», för en gång sätter sig i sinnet att
* Det framgår af sammanhanget, att detta ord
här icke betecknar sexuella öfverträdelser.
Förf.
kandia, att gripa in i tilldragelsernas kedja
— då blir resultatet lätt en sådan
handling som Heddas nyck att bränna
manuskriptet. Det är samma förhållande med
en person, som aldrig varit van att
handskas med pengar, och som hastigt får stora
summor i händerna — egna eller andras
pengar —: han tänker icke på ansvar.
»Hedda Gabler» är dramat om kvinlig
egoism och om lifsleda. Det handlar om
lifsledan som mera än stämning och mera
än pose; 0111 lifsledan som drifvande faktor.
Af allt detta fattade naturligtvis
publiken på Hedda Gabler-premièren det
minsta möjliga. Jag läste den gången den
ensamme mannens seger i det bifall, som
uteblef.
Ibsen hade många i följe, den tid han
med lykta i hand irrade omkring bland de
tusen spörsmålens snår. Så gick färden
uppåt, mot höjderna; steg för steg
vidgades utsikten, och luften blef lättare. Men
vid hvarje afsats tröttnade en skara och
blef efter. Uppe på den platå, som hette
»Kjærlighedens komedie», blef mycken
ungdom och oskuld skrämd, då den
oförmodadt fann ett kallt och hånande löje leka
kring förarens munvinklar; den vände
honom ryggen och flydde hals öfver hufvud
tillbaka ned i dalen, till hyddorna. Och
vid hvarje ny station föllo nya skaror ifrån;
»Gengangere» gjorde stor manspillan; och
då »Hedda Gabler» passerats, hade
skarorna glesnat ofantligt. Hvarje flock hade
slagit sig till ro i sin bergsskrefva —
oberäknadt dem som vändt om —; hvar och
en tyckte synd om dem, som stannat
nedanför honom själf, och varnade dem, som
ville fortsätta uppåt. Det var en ringa
skara, som följde den gamle föraren, då
han omsider nådde upp på de tänkandets
snöiga ödevidder, där kylan, tomheten och
freden bo.
Ja, freden . . . Den blir nu alltid det
mest problematiska af de tre.
Man får det intrycket af Bygmester
Solness.
Att detta st}eke skulle handla om en
byggmästare, som icke vill bygga kyrkor,
emedan hans gamla hem brunnit och hans
barn dött; som därefter bygger hem för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
