Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Litteratur. Karl den tolftes bref. Af H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL DEN TOLFTES BREF.
87
cepter med rättelser af Karl XII:s hand».
Dessa äro ganska märkliga och visa, att
kung Karl i bokstaflig mening lade hand
vid själfva skrifvarsysslan, sedan han
förlorat sin kanslipresident och största delen
af sitt kansli. Här få vi åter en
beskrifning på Pultavaslaget af konungens egen
hand, från Oczakow afsänd till regeringens
försvarsutskott: »trupperna ha lidit afbräck
uti et fältslag», icke »genom fiendens
stridbarhet eller myckenhet», utan genom den
befästa ortens fördelaktighet för fienden;
»denna förlusten är fuller stor; dock är
man betänkt at finna utvägar, at fienden
härigenom ej skall vinna någon öfverhand
ej heller den ringaste förmån»(!). Nu
»lång-leddes» kungen icke längre, tyckes det,
efter sina gamla regimenten. Planen om
turkars och tartarers uppviglande mot
Ryssland samt om Polens och Sveriges nya
härar stod, tycks det, redan i Oczakow
liflig för hans syn och öfvergafs icke, äfven
sedan den vid Pruth misslyckats. Som vi
sett, ingår ännu 1717 Polen i kung Karls
kombinationer.
Huru kungen »låg i» den militära
detaljen, framgår af en mängd bref och
är dessutom nogsamt kändt. Men »sic
volo, sic jubeo» är alltid underlaget, hur
artiga ordalagen än äro i kungens bref.
Och kung Karl visste att göra sig åtlydd.
Den som mankerade, fick sitt afsked, var
han än så högt uppsatt. Hela
rådkammaren var till slut undanskjuten af
»Ombudsmän» och »Högste Ombudsmannen», hvilka
aldrig tilläto sig erinra om öfverträdelse
af lagar och författningar.
Den sista af kung Karl egenhändigt
tillökade kansliskrifvelse, som ingår i
Carlsons samling, är förordningen af 20 nov.
1718, daterad i högkvarteret i Tistedalen
vid Fredrikshall, om erläggande, till
magasiners underhåll för armén, af sjättedelen
utaf undersåtarnes hela kapital och hela
förråd af guld och silfver.
Men sjätte-penningen, ombudsmännen,
Görtz — och hela enväldet bortsopades af
den kula, som den 30 november stäckte
kung Karls lif. Landet drog en djup suck
af lättnad. Kungen fördes vördnadsfullt
till kungagrafven, men hatet gaf sig luft
mot regeringssättet och mot ministern.
Samlingen afslutas med anteckningar i
befästningskonst från Karls uppväxtår,
utdrag ur informatorn Nordenhielms och
prinsens disputeringsprotokoll, en liten lustig
brefvexling om »Pompe» mellan en
hoffröken och den 11-årige prinsen, samt en
uppsats i »anthropologia physica», som
kung Karl en gång i Lund nedskrifvit för
att lämna åt en tysk diplomat, med hvilken
han diskuterat filosofiska ämnen; men
kungen lät sig öfvertala af Feif att »lemna detta
pennekriget och blifva vid sin värja».
Uppsatsen uteslöts ur Nordbergs Karl XII:s
historia, men trycktes kort efteråt jämte de
öfriga uteslutningarna, och har icke jäfvat
Feifs förståndiga råd. Kanske får man
sammanställa kungens filosofiska intresse
med notisen, att han i Lund bevistade
Andreas Rydelius’ föreläsningar och
därvid frågade, om icke ett filosofiskt verk
på svenska kunde utgifvas, till heder för
nationen; kungens fråga föranledde
professorn att nedskrifva sina
»Förnuftsöfnin-gar», hvilka första gången trycktes 1718
och verkligen blefvo, hvad kung Karl
önskat.
Rätt intressanta äro utgifvarens
anmärkningar om kung Karls språk; »han skrifver
i samtalston, lätt glidande från ett ämne
till ett annat och i rikt mått användande
kärnfriska uttryck och provincialismer».
Rospiggarnes orätt uteslutna och tillsatta
h, västgötarnes »lell», ord och former ur
folkspråket ■— soldaternas språk — äro
ytterst talrika, men utländska ord icke heller
sällsynta. De tyska brefven äro raskt skrifna,
utan allt för stor grammatikalisk
noggrannhet. Troligen kom grammatiken bättre till
heders i hans latin. Både fransmän och
polacker citera latinska utsagor af kung
Karl, som också i samtal med dem
företrädesvis använde latinska språket.
Det är en vacker minnesvård, professor
Carlson rest den märklige kämpen, som
samtiden säkerligen icke föreställt sig skulle
komma att hälsas som författare till en bok
på nära ett halft tusental oktavsidor. De
äldre utgifvarne hade hvardera för litet att
bjuda på, och alla tillsammans mycket
mindre än Carlson, som också först af alla
förstått att både samla, läsa och
kommentera kung Karls skriftliga kvarlåtenskap.
Boken är en vacker typografisk produkt,
värdig det »Kongl, boktryckeriet». Ett
facsimile af kungens svårläsliga handskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
