Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÖSTERLÄNDSK BESVÄRJELSE OCH VÄSTERLÄNDSK FOLKTRO.
153
att skandinaverna långt före Mohammeds
och Ansgarii tid mottagit t. o. m.
litterära påverkningar — låt vara indirekta
— från österns folk.
Den första religiösa sats, Ansgarius
hade att inskärpa hos Tors och Odens
tillbedjare i det gamla Birka, var
naturligtvis att »Gud är en». Och de
historiska mellanlänkar, som anknyta denna
Ansgarii predikan till den på vår tafla
upptagna »rena bekännelsens sura», ligga
ingalunda i dunklet. Hvad än
Moham-med själf må säga, så är det från
judarnas stora profeter han mottagit denna
lära, han såväl som de kristna folken.
Judar och araber äro dessutom i
språkligt hänseende så närskylda folk, att själfva
namnet Allah (utan artikel Ilàh) för
filologens öga lätt röjer sitt sammanhang
med den hebreiska gudsbeteckningen
Eloah, Elohim.
Men hvem skulle tro det? Redan
innan någon kristen missionär landat vid
vår kust, hade i själfva verket islåms
läror nitiskt blifvit predikade bland våra
förfäder, om ock för döfva öron och
blinda ögon. Särskildt Koråns U2:te
sura var under nionde och tionde
århundradena i tusentals exemplar spridd
öfver vårt land. Och detta just i sin
ursprungliga form, just med samma
arabiska ord, som möta vårt öga här på
taflan. Ännu i dag gräfver man esomoftast
ur vår jord upp nya exemplar af denna
sura, tryckta —- såsom det anstår en så
helig text — på blad af finaste silfver.
Förhållandet är nämligen att de
äldsta arabiska kaliferna hade för sed att
på sina silfvermynt prägla denna islåms
viktigaste lärosats. Af dylika mynt blefvo
sedan under vikingatiden stora massor
genom Ryssland förda till Östersjöns
länder. Ett bland dem återgifves af
vidstående bild.
I vår taflas första korànspråk talas om
Arabiskt mynt, slaget i staden Wåsit (i
Mesopotamien) år 122 efter mohammedansk tideräkning,
år 739 eller 740 efter vår. Suran 112 läses
å midtfältet till höger.
en »flammande eld», hvari Abu-lahab
skall förbrännas. Vi hafva också här en
judisk tanke, till hvilken både de kristne
och profetens folk blifvit arftagare.
Araberna kalla denna eld för djehennani.
Ordet är uppenbarligen, liksom vårt
gehenna, en ombildning af judarnas
Ge-Hinnom, »Hinnoms dal». Så hette
ursprungligen en af de fromme med afsky
och skräck omtalad plats, där barn
förbrändes åt Molok (2 Kon. 23: 10).
De »knutblåserskor» eller
»knutspot-terskor», som med hjälp af en vaxbild
förtrollade Mohammed, hafva tidigt ägt
systrar i vår världsdel. Man kan inom
Europa följa besvärjelsen medelst bilder
från forntidens Grekland längst upp i
nutidens Skandinavien.
Inemot 300 år f. Kr. beskrifves
förfarandet utförligt af skalden Theokritos
i hans andra idyll. Vaxbilden blir här
icke genomborrad, utan smält; det gäller
nämligen denna gång blott att tina upp
hjärtat på en tredskande älskare:
»Såsom med gudomens hjälp jag här låter vaxet
försmälta,
så genom kärlekens eld må han smälta, myndiern
Delfis!»
—- sjunger den försmådda Simaitha. Ett
par århundraden senare träffa vi hos
Virgilius (i 8:de eklogen) samma häxeriscen
omflyttad på italisk botten. De magiska
knutar, som Lebids döttrar använde för
att skada sitt offer, återkomma också här:
Knyt, Amaryllis, ihop de trefaldt färgade trådar!
Knyt dem med trefaldig knut! Säg: »kärlekens bojor
jag knyter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
