Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En syn. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SYN.
förbi de triumferande kejsarkronorna med
deras gullgula ståndare och deras
orangeröda kalkar utan att tänka på grefvinnan
Cosima. Det var prakt öfver henne —
en rank, oböjlig ståtlighet, som var född
för gyllenbrokad och stora låter. Hon
var en vandrande kejsarkrona, en stolt
» och dyrbar klenod — lika blomstrande
som hennes syster var blek.
Jadwiga Boguslawska . . . Men hur
skulle jag kunna beskrifva henne? — När
jag tänker på hennes marmoransikte med
den gäckande munnen och de stora,
förtärande, bruna ögonen, där det hvita gick
i blått och där de långa ögonhåren
kastade besynnerligt djupa skuggor, känner
jag ännu samma rysning, samma hemska
och formlösa ångest, som hon ingaf mig
medan hon lefde och veckorna efter
sin död.
Kanske var det dödsmärket, som hon
redan bar på sina småleende läppar och
i sin likgiltigt begabbande blick, hvilket
gaf henne detta hemlighetsfullt verkande
något, som skrämde mig första gången
jag såg henne. Hon låg utsträckt på en
soffa med sina långa, smala lemmar
svepta i de lösa våderna af en slät, hvit
dräkt — en marmorstaty, höljd i veck
och draperier, en stum, orörlig bild af
hvilan. Jag trodde, att hon sof, och
stannade försagd midt i rummet, men
plötsligt märkte jag, att lion betraktade mig
genom en smal springa af sina halfslutna
ögon, som tycktes vidga sig, fördjupas
och svartna, medan blicken alltjämt
bibehöll sitt uttryck af slumrande
likgiltighet. Jag mumlade någonting — en
hälsning, en fråga, ty jag var nyss
ankommen och grefvinnan Zamoyska hade
skickat mig in i salongen — men hon låg
alltjämt lika stilla och slöt omärkligt
ögonen, som om hon icke sett mig. Denna
dödlika orörlighet gjorde mig rädd, det
tycktes mig, att ett kallt luftdrag drog
genom rummet, och det for en rysning
genom hela min kropp, ty det var mig
som om hon känt min ångest och
smålett däråt med sina smala och bleka
läppar. Hon ändrade icke ställning, gjorde
icke en rörelse, förr än hennes syster
kom in och presenterade mig för henne,
och då hade jag icke svårt att se, att
jag långt ifrån var välkommen. Hon hade
detta kalla något i sitt ögonkast, som
man skall vara kvinna för att märka hos
kvinnorna, en slumrande, lättsöfd
fientlighet, som det vill ett intet till att väcka.
Likgiltigt om man är ung eller gammal,
vacker eller ful — en kvinna af detta slag
förlåter en icke att man är af hennes
kön; hon skulle vilja vara den enda på
jorden, en ensam, allhärskande makt, till
hvilken alla mäns hyllning steg som en,
odelad rökelse. Hade jag mött panna
Jadwiga ute i världen, på en af dessa
baler, där hon kort förut var drottning
genom sin ungdom, sin skönhet och den
sällsamma arten af sin nyckfullt
flammande kvickhet, af sin egendomliga,
oroliga själ, är det troligt, att hon skulle
misshagat mig, ty hvad under, om vi
andra ha svårt att försona oss med
kvinnor sådana som hon, men nu såg jag
henne så godt som öfverlämnad åt sig
själf — dödsdömd vid tjugotvå års ålder
under den hastiga och obotliga
härjningen af en sjukdom, som snart skulle föra
henne i grafven, och om jag också
aldrig lärde mig att tycka om henne,
fylldes mitt hjärta af medlidande, därför att
hon var så sjuk, så ensam och så fattig
på verklig tillgifvenhet. Förhållandet
emellan de båda systrarna var tomt och
kallt. Cosima hade öppnat sitt hus för
Jadwiga, därför att föräldrarna voro döda
och därför att hon var rik och systern
fattig, men den stora skillnaden i ålder
och villkor hade öppnat en lucka
emellan dem, som intet kunde fylla. Därtill
kom kanske också en smula svartsjuka.
Ty den som hyllade den enas ståtligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
