Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Spansk grandezza. Af Elof Tegnér. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spansk grandezza.
435
Europas »hufvud», så vore Pyreneerna
•dess »nacke» och Europas öfriga
kontinent dess »kropp».
Med dessa förutsättningar var det vid
tidén för Karl V:s kröning i själfva
verket ej så underligt, att de stolta
ädlingarna i den spanske konungens följe,
sedan de passerat ett godt stycke
nedanför Europas »nacke», Pyreneerna, tyckte,
att de både symboliskt och geografiskt
befunno sig i — Nederländerna. Och de
voro ej blott representanter för världens
främsta land, Europas hufvud, utan
därjämte, såsom det gängse uttrycket lydde,
»nobles come el rey». Många af dem
ledde sina stamträd upp till Kastiliens
och Arragoniens konungar. Helt naturligt,
om de uppträdde med stolta låter inför
det tyska ridderskapet och romerska
rikets furstar!
Aristokratisk är den uppfattning af
adelskapet, som röjer sig i det spanska
ordet »hidalgo». Detta ords
etymologiska betydelse är: »son till någon»,
»hijo de algo», en man hvars
härstamning är känd, i motsats till »hijo de
nada», »son till ingen», en plebej. Men
adelskapet var långt ifrån grandezzan.
»Hidalgos» gjorde sedan urminnes tider
dels personlig, dels vasalltjänst åt »ricos
hombres», rikemännen; det är ifrån dessa
rikemän, som stormännen uppkommit.
Detta namn erinrar onekligen mera om
penningens aristokrati än om bördens;
men anornas mängd gaf småningom äfven
ökad glans åt guldet. Namnet
»rico-hombre» aflöstes af benämningen »grande»;
men ännu i förra århundradet skref sig
en af Spaniens berömdaste statsmän,
grefven af A randa, »rico-hombre de
naturaleza en Aragon, grande de Espana».
Dessa stormän voro under medeltiden
till sin ställning ej allt för olika de
mäktiga aristokratsläkterna annorstädes i
Europa: de innehade statens högsta
ämbeten, voro själfskrifna medlemmar af rikets
råd, voro skattefria mot
rusttjänstskyl-dighet; stundom hade de ock rättighet att
själfva utskrifva trupper och utan
suveränens hörande använda dem efter eget
godtfinnande. Titlarna af hertig, markis
och grefve började först utdelas mot
medeltidens slut; men därmed var också
första steget taget till omskapandet af
de själfständige stormännen till en
titel-och hofadel utan politisk betydelse.
Ferdinand och Isabella, »los reyes catholicos»,
började i denna riktning, hvad som
kejsar Karl V och Filip II fullbordade.
Utan betydelse för grandernas
ställning inom deras eget land blef ej heller
det nyss skildrade uppträdet i Aachen.
Med vanlig slughet begagnade kejsaren
tillfället att införa en ny rangordning
inom den spanska högadeln. Tio eller
tolf af de uräldsta, rikaste och
förnämligaste ätterna bildade där grandernas första
klass, hvilken utan särskild utnämning
bibehölls i sina gamla rättigheter. Andra
och tredje klassen utgjordes af den
tituläradel, som särskildt utnämndes af
kejsar Karl och Filip II. Under senare tid
förlänades äfven värdigheten »grand af
första klassen» till medlemmar af yngre
adliga ätter; och redan kejsar Karl
började utdela värdigheten af spansk grand
äfven till icke-spaniorer. Allt detta
undgick icke att betydligt sänka kursen för
den stolta titeln och sätta de högt
sväfvande anspråken i misskredit.
Men i samma mån som den politiska
makten gled den spanska högadeln ur
händerna, så höll den så mycket
strängare på sitt ädla blod och sina uråldriga
företrädesrättigheter. Femtonhundratalet
var Spaniens storhetstid. I den krigiska
ära, som då omstrålade de spanska
vapnen, hade många medlemmar af de
spanska stormanssläkterna sin andel, och
stoltheten öfver Spaniens bedrifter och
stormaktsställning växte, ej minst hos
dem, som äfven yfdes af fädrens ära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
