Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Spansk grandezza. Af Elof Tegnér. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
elof tegnér.
I Frankrike hämnades man på den
spanska stoltheten, som stundom uppträdde
på ett utmanande sätt, genom skämt
öfver »le segnor espagnol» och hans
» rodomontades»:
tiJe suis 1’espouvantail des braves de la terre,
Toutes les nations fléchissent sous ma loy;
Je ne veux point la paix, je n’aime que la guerre,
Et Mars n’est point vaillant, s’il ne l’est comme
moyj,
heter det i en fransk skämtdikt från 15
ootalet. Men en spansk riddersman var
dock ännu länge ett slags ideal-typ för
höf-viskt skick och förnäma låter, hvilka
Europas aristokrati gärna sökte
efterlikna — på samma sätt som hofvet i
Versailles under följande århundraden
gaf urbilder för ädel hållning och
för-finadt umgängeslif.
Endast för sin egen konung veko
dessa stolta gränder, som under Spaniens
storhetstid syntes vid Europas hof. En
och annan af dem ansågs äga grundade
anspråk på Spaniens konungatron, till
följd af sin kungliga härstamning. Vid
hvarje nytt tronskifte inlämnade
hertigarna af Medina-Celi en protestskrifvelse
— dock endast pro forma, hvilken,
äfvenledes endast pro forma, öfverlämnades
till och underkändes af »Kastiliens höga
råd.» Det stolta huset härstammade
faktiskt från Alfons X:s äldste son, Fernando
La Cerda och hans gemål, dotter till
Ludvig den helige af Frankrike. Till de
arragoniska konungarne ledde ätten
Car-dona sina anor; hertigarna af Ossuna
härstammade från Alfons VI:s dotter,
dona Sancia, hvars hand stamfadren
förvärfvat genom att rädda hennes faders
lif ur morernas händer. Till den
ärorike Ciden, Rodrigo Diaz-el Campeador,
ledde släkterna Mendoza och Frias sitt
ursprung. Den berömda ätten
Medina-Sidonia härstammade från hjälten
Guz-man, som för sin konung i striden mot
morerna offrade sin sons lif och i hvars
vapen därföre lästes inskriften: »mas pesa
el rey que lo sangre»: tyngre väger
konungens tjänst än blodets röst. Och
Guzmans egna anor, berättade
traditionen, gingo tillbaka till Spaniens gotiska
konungar: den gotiska härstamningen
skulle hafva gifvit namnet dess form.
Huru stolt klinga icke, äfven för deras
öron, som ej fördjupat sig i de spanska
ätternas mer eller mindre mytiska
genealogier, dessa historiska namn: Astorga
och Pimentel, Albuquerque och Lerma,
Aranda och Santa-Cruz, Bejar och Alba
de Tormes!
Rent skulle blodet vara: om ej alla
kunde stamma från konungar eller från
goterna, Spaniens äldsta kristna, så skulle
dock stamträdet vara utan fläck.
Framför allt fick intet moriskt, ännu mindre
något judiskt blod flyta i de spanska
grandernas ådror.
Så var det ännu under Karl V:s tid;
men så blef det icke under hans
efterföljares. Filip II fortsatte sin faders
verk, och det gick utföre med grandezzan.
Inför den enväldige konungen försvann
hvarje skymt af politiskt inflytande hos
denna adel, som i hofuppvaktning och
personlig konungatjänst fann sin
egentliga lifsluft; i tidernas längd
uppblandades det blåa blodet på ett betänkligt sätt.
Bland de spanska granderna blef ett
öfverflöd på legitimerade bastarder; och
genom giften knötos familjeförbindelser,
som ej motsvarade anspråken på rena
anor. De fleste af Filip II:s nya gränder
härstammade från en döpt jude, Ruy
Capon; det stolta huset Toledo hade en
morisk anherre. På samma gång
sträfvade man att inom släkten kvarhålla de
vid hvarje titel fästa godsen. Från den
ena släktlinien öfvergingo de till den
andra; giftermål ägde rum, som afsågo
att samla på en hand så många
»grandezzor» som möjligt — d. v. s. titlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
