Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Ibsens »Brand». Af M. Prozor - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR.
Ibsens "Brand".
(Företal till Grefve Prozors ännu otryckta franska
öfversättning af »Brand». — Öfversättning för
»Ord och bild» från författarens manuskript.)
I.
jag för tre år sedan reste genom
München, gick jag och sökte
Henrik Ibsen, denne skald, som vänner och
ovänner, panegyrister och persifflörer,
konsten och karrikatyren och till och med
några af hans egna arbeten framställt för
mig såsom en främling för vårt sociala lif,
uppbragt mot världen, betraktande den med
en mera inkvisitorisk än analyserande blick.
I själfva verket hade dessa hopade
vittnesbörd icke helt och hållet öfvertygat mig.
I hans dramer med deras skandinaviska,
på en gång stridslystna och reflekterande
hållning hade jag sett den skarpa satiren
icke allenast mildrad genom känslor af
medömkan utan äfven nästan alltid liksom
ofrivilligt blandad med ett slags hemsjuk
känsla, som tillhör grubblande naturer och
ger åt dem en särskild tjusning. Hans
språk — för öfrigt af en behärskad
originalitet, personligt utan att vara excentriskt
och af en stor rytmisk kraft i prosa som
i vers — förråder en finkänslig konstnär,
således en för känslointryck mottaglig
människa. Jag skulle hafva blifvit mycket
förvånad, om jag icke hos människan funnit
någon motsvarighet till den skald, som nu oroar
så mångas inbillning och någras samveten.
Denna öfverraskning besparades mig
Gud ske lof. Ibsen är i verkligheten
samme man som i sina arbeten. Han har
en kämpes undersätsiga kropp, som icke
har dukat under för ålderdomen och dess
bräckligheter, och man föreställer sig just
sådan den gamle skalden Egil
Skallagrims-son, om hvilken de gamla släktsagorna
från trettonde århundradet berätta, att han,
kastande bort sina vapen, störtade sig öfver
den fiende, som han hade utmanat till
holmgång och bet honom i strupen, till
dess han gaf upp andan. Skaldens yfviga
hvita hår, hans hyperboreiska ansikte —
den breda pannan, de utstående tinningarne,
de smala läpparne och den skarpa blicken
— tillhöra säkerligen, oaktadt hans
blandade härkomst, denna sega och kraftiga
norska ras, som en särskild, i viss mån
finsk typ skiljer från öfriga skandinaver.
Men detta mäktiga hufvud kan böja sig
vänligt, armen utsträckas till ett varmt och
gästvänligt handslag, den allvarsamma
hållningen plötsligt mjukna och förvandlas till
en välvilja, en sympati, en diskret och
uppriktig hjärtlighet, som man icke glömmer.
Jag ser honom ännu framför mig,
betraktande och lyssnande: ett känsligt
instrument, som tager intryck af det allra minsta.
Tankarne hafva plöjt mindre djupa fåror i
skaldens genialiska panna än brödbekymren,
och man varsnar i honom en man, som
har lidit af att känna för starkt. Det
intensiva lif, som läses i dessa rörliga drag,
är helt säkert ett hjärtats lika väl som ett
förståndets lif. Ett sista vittnesbörd om
känslighet är hans nervösa och tärda, hvita
och mjuka hand, nästan en kvinnohand.
Sådant var det första intryck, som han
gjorde på mig. En timme senare erfor jag
ett annat, då jag såg honom gå ensam på
gatan, med en långsam och afmätt gång
och med en förströdd blick och så
påfallande frånvarande från allt, som omgaf
honom, att jag drog mig tillbaka och hade
försyn för att närma mig honom, ehuru
jag hade att samtala med honom i ett
viktigt ämne. Det var en människa ur en
annan värld och af en annan ras, en som
kände sig icke hafva någonting gemensamt
med massan. Det behöfdes ej mera än att
denna snuddade förbi honom, för att
enslingen i honom åter skulle vakna till lif.
I detta ögonblick såg jag i Ibsen en
personifikation af den skandinaviska
individualismen, hvilken hans arbeten förkunna och
lära oss att förstå, och som jag sedan långt
tillbaka kände till. Då jag tillbragte några
år i Skandinavien, mötte jag män och
kvinnor af alla samhällsklasser, som innerst i
sin själ hafva en helgedom stängd för
inflytelser utifrån, dit de ofta draga sig tillbaka
för att öfverlämna sig åt kritisk
själfpröf-ning. Enär de göra detta i moraliskt eller
praktiskt syfte, för att blifva bättre eller
starkare, förstör denna själens öfning icke
deras förmåga att handla — tvärt om.
Betrakta dem och säg, om de icke äro
handlingsmänniskor! Liknande naturer
finnas annorstädes, i England och i Skottland.
Men det, som skiljer skandinaverna från
deras brittiska anförvanter, är att hos dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
