- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
9

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Gartenhaus-tiden. Med 6 bilder - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN GOETHES VÄRLD.

9

domliga lilla värdshuset Hohe Sonne (förr
ett slott med en sol på taket, hvaraf
namnet) ville jag råda alla besökare af
Wartburg, hvilka sätta stämning före
hotellyx, att taga in. Här låg Goethe
allt emellanåt under sina vandringar;
härifrån kommer man genom Annathal på
skogsvägen till Wartburg, som man ser
i blå dis från Hohe Sonnes trädgård,
genom en uthuggning i de höga träden,
hvilka som en ram innefatta slottet, där
det ligger på sitt trånga klipputsprång,
omgifvet af grönskande stup åt alla håll.
Beger man sig öfver höjden, bakom
Hohe Sonne, kommer man på några
minuter till Hirschstein, en mellan 4—500
meter hög platå, från hvilken man genom
de skogklädda sluttningarne stiger ned
i Wilhelmsthal, där Karl August och
Goethe så ofta vistades.

Inga ord kunna återgifva den
fullständiga illusionen att vara flyttad till
Goethes århundrade, hvilken grep mig
den stilla, soliga söndagsmorgon jag
första gången såg ned i Wilhelmsthal, där
några hvita byggnader, i samma stil som
Goethes Gartenhaus, endast större, ligga
inbäddade i lummiga lundar på mjuka
ängar invid en liten sjö. Rundt om
dalen stå bakom hvarandra de skogbevuxna
kullarne, här och där med gula sädesfält
på sina sluttningar, och slå som en
troll-ring om dalens ro. De fyra, fem
slottsbyggnaderna likna idylliska landtgårdar
för hundra år sedan, innan industri,
järnvägar och telefoner mördat stilla bygders
sömn. Dessa hvitrappade byggnader, med
gråstrukna knutar och fönsterkarmar och
många små rutor i fönstren, samt höga
tegeltak, liknande afskurna pyramider,
äga den stil, hvilken förblir idealet af ett
landthem, det ideal, från hvilket nutidens
villor äro så fjärran. Det enda moderna
— och naturligtvis stillösa — huset i
dalen skylde lyckligtvis sin blygsel i en
talldunge, men bekräftade Ruskins sats,

att det är genom takens försvinnande,
våra moderna hus förlorat såväl
stil-som hemprägel. Nej, dessa gamla räta
och släta hus, där proportionernas
harmoni är den enda arkitektoniska
utsmyckningen, och där taken hafva mer än
husets egen höjd samt äro mossiga och
brutna och bilda vindskupor, sådana ens
mormorsmor gömde sig i för att gråta öfver
Julie och Lotte — de hafva den
landtliga boningens äkta stil, de hälsa oss som
ett enda stort: välkommen hem!

Invid de gamla delvis murgrönsklädda
husen i Wilhelmsthal stodo stora
slokande »sorggranar», sådana 1700-talets
ungmor sydde i silke på taflorna, där
Lotte grät vid Werthers urna; invid dem
var en gammal stenbassin med en
mossbelupen triton; i de röda klippstupen
kring dalen finnas grottor med
stenbänkar, och vägar slingra sig i alla
riktningar uppför de skogiga bergsluttningarne
och genom ängsmarkerna, öfver hvilka
nu morgonsolen lekte. Den sköna
sommardagen förde mig i sinnet Goethes
innehållstunga ord, när han en annan
sådan härlig sommardag låg sjuk och full
af otålighet kände dess timmar glida från
sig för att aldrig mer kunna njutas:
»Till slut lugnade jag mig med tanken,
att sommardagar och sommarsol också
skola komma, när jag ligger i min graf
och aldrig mer kan njuta dem», och
inför nödvändigheten af den resignationen
syntes en förlorad dag honom till slut
ringa. I denna dal och denna stämning
kändes emellertid Goethe i den grad
närvarande, att man blifvit föga öfverraskad
om man mött honom i full
Werther-Montii-ung, med blå frack, gul väst och
höga stöflar — ja, jag nästan väntade
det, när jag hörde steg störa stillhetens
förtrollning och vände mig om för att
upptäcka —• en blek nutidsstudent med de
af Goethe hatade glasögonen, den största
möjliga motsats således till Goethe själf!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free