Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sekular-parentation i ordenskapitlet Den Svenska Pinden hållen öfver Stormästaren Karl Mikaël Bellman på hundrade årsdagen af hans död den 11 februari 1895 af Versmakaregesällen, tillförordnade extra ceremonimästaren och parentatorn Finke Finne. Teckning af G. Lindberg - Parentation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SE KUL ARP A REN T A TION ÖFVER KARL MIKAEL BELLMAN’.
53
Gustaf III lägger ner sin krans för Bellmans byst:
Ur hundraårig sömn Vi stiga upp helt gärna,
Mon cher Anacréon, för att som Konung värna
i spetsen för Vår vakt af Pindens vittra folk
ditt rykte och din glans såsom Vår Æras tolk.
Vi glömma Anckarström och våldets entrepriser
och lyssna icke till barnbarnabarns malicer,
när Vi fått veta om att seklets timme slår,
se’n dess du följde Oss och lades på din bår.
Eh bien, Anacréon! Så ödet sällsamt ställer!
Nu är du mästarn, du, — vi andra blott gesäller,
om Polyhymnias och Venus’ domslut gäller!
Vi tacka nådigst dig för stunderna på Haga
men vittna gärna om att snillen äro svaga,
om eftervärldens dom dig gör till en héros,
ty det var du just ej, så vidt Vi det förstå. —
Men skald, Anacréon, — det var du såsom ingen,
och det är vackert så i denna vittra ringen!
Kellgren; med krans:
Hur vist, Ers Majestät, Ni täckes Bellman döma!
Ert snille, liksom hans, bör Sverige aldrig glömma.
Ni gaf förfiningen åt sederna och tanken,
och om det icke blef en vinst precis i banken
så blef det vinst likväl för vettet och för snillet–
Gustaf III:
Åh, käre Kellgren, minns, i detta vittra gillet
är jag visst icke kung! Ditt smicker honom bär,
som ler i bronsen än åt lifvets små besvär!
Sätter sig.
Kellgren :
Ja visst, du nordiske Anacréon, jag hyllar
din gratie, din rikedom, som än en värld förbryllar.
Leopold, skyndar fram och lägger rörd
ner sin krans:
Odödlige Bellman, du lefver då än?
Ditt blod som din vers än med liflighet flyter.
Än Sverige af kungen bland sångare skryter,
än skryter jag själf att dig äga till vän.
Kellgren, ironiskt:
Håll litet, cher arni! Ni går för långt i yra!
Hur lät hans nekrolog? Hvar hade Ni er lyra,
då sångarkungen slöts af jordens kalla famn?
Leopold, misslynt:
Ah! Laissons ça, mon cher! — Jag talar om hans
namn.
Men själf, o Kellgren, har du sångarkungen smädat
och som Priapi hof hans vittra spinnhus hädat.
Kellgren, otåligt:
Skall än om hundra år — — — ?
Finke Finné, träder beskäftigt emellan dem:
— Jag frågar mina herrar,
om ej en skarp replik den sjuka sak förvärrar?
Vårt ceremoniel, det lyder se så här:
»Nihil de mortuis, om icke godt det är!»
Som parentator ber jag Bröderne på Pinden
att för allt ondskefullt nu genast stänga grinden.
Enhvar har sina fel, och Bellman hade många,
— dum vita brevis est, ars semper fuit longa.
Här finnas flere än, som vänta att få lägga
sin krans och sina ord, ej tunga som en slägga
men lätta som den blom om våren strös för
vinden ––-
Kellgren, ler:
Så vare udda jämt! Till Bröderne på Pinden
jag vädjar med mitt verk för salig Bellmans väl
och hoppas, att enhvar vill inse mina skäl,
om jag i lifvets strid gaf Bellmans små mamseller
ej idel smek och slisk, men pepparkarameller.
Tager Leopold under armen och går till Gustaf III.
atterbom, stiger tankfull fram och nedlägger
sin krans, högtidligt:
Det är oss ljuft och godt att härmed få betyga
offentlig rätt åt den, hvars samtid var för blind
att se hans snilles vidd och att med honom flyga
ifrån Olympens höjd och grek’ska gratier blyga
rätt ner till Gröna Lund — —
Liten paus.
Finke Finné, fjäskar och hjälper honom på trafven:
–-och Ullas gump så trind!
Atterbom, ler flyktigt:
Ja väl — omätligt är det Skönas vida rike,
och Ulla Vinblad blir förvisso Lauras like
i dettas Elysé, när dygnets larm har dött
och dagens korta mode skrikit har sig trött.
Det fordras afstånd, Bröder, för att Bellman fatta,
han står oss än för när, och såsom barn vi skratta
åt skaldens fantasi, för att den roar oss;
men för en tänkare den blir ett sällsamt bloss,
som lyser Akeron och Plutos rike opp,
när ej det flammar gladt kring Backustågets tropp.
valerius, litet anspråksfullt och skrufvadt:
Neckar ur vassen undrande stiga,
vindarne tiga,
böljan står;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
