Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sekular-parentation i ordenskapitlet Den Svenska Pinden hållen öfver Stormästaren Karl Mikaël Bellman på hundrade årsdagen af hans död den 11 februari 1895 af Versmakaregesällen, tillförordnade extra ceremonimästaren och parentatorn Finke Finne. Teckning af G. Lindberg - Parentation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
FINKE FINNE.
bland oreader,
fauner, dryader,
dansa najader,
skogen går.
Paner och silener och backanter
svärma öfver dalar, fält och branter;
sången ljuder högt från alla kanter:
Orfeus, o Orfeus, du åter är vår!
Atterbom, ser ovilligt på honom, för sig:
En hämpling i en bur, som härmar näktergalen!
Ett ömkansvärdt försök att sänka idealen!
Finke Finné, efter honom:
Ej någon skarp kritik, jag ber! I våra dagar
enhvar har rätt till sång som honom själf behagar.
C. F. Dahlgren, dansar fram:
Bellman,
Din fest begynns!
Hör hur flöjten, så klar
ur sig molltoner drar!
Hör trumpeten, hur gällt
han genskallar på fält!
Hör triangeln nu pinglar
sitt plingelipling
i ljudande ringlar,
kling, klingeli, kling!
runeberg, kommer godmodigt leende med sin
krans, härmar Dahlgren:
Pa, pe, pi, po, pu, py,
hvad den tonen var ny!
La, le, li, lo, lu, long!
hvad är detta för sång?
Finke Finné, vet ej huru han skall våga hindra
R.; går slutligen fram till honom:
Ers majestät . . . förlåt. . . Ers excellens, professor,
sjung hellre Fänrik Stål än slika glada mässor!
Runeberg, klappar honom leende:
Du är så nitisk du, min lille landsman Finne!
Jag följer med i natt och firar Bellmans minne:
Ej med klagan skall hans minne firas,
ej likt ens, som går och skall förglömmas 1
Kellgren, Leopold, Lidner och fru Lenngren
äro bra, men störst Franzén och Bellman!
Lägger ner sin krans och står afvaktande.
Tegnér kommer fram med krans. Han gör tecken
åt de kringstående, som skulle Bellmansbysten röra
sig:
Gif plats, gif plats, ty Nordens vingud nalkas
och sången raglar kring hans vigda mund!
Hör hur han skämtar, se hur gladt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget öfver pannan —
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrödt!
I Djurgårdsekar, susen vänligt öfver
den störste sångarns bild, som Norden bar!
Det finns ej tid, som dessa toner sofver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild men likväl ansad,
bär konstens regel men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans, på gudaberget dansad,
med faun och gratie och sångmö på en gång!
Lägger ner sin krans, tager Runeberg under armen.
Lorenzo Hammarskiöld:
Det varit länge nog ett elakt tidens tecken,
att man glömt bort din sång och drack sitt vin ur
bäcken
och himlade sig fromt och talade moral
och såg ej kärnan alls, för att den hade skal.
Men Bellman, se, din sång ur glömskan dubbelt
fager
man letat fram igen och ställt i riktig dager.
Nicander:
Egne, odödlige skald! Du vist dåraktige Fredman,
säg hvar din lyra är gömd, att jag må spela ditt lof!
Mången var mer kanske i dikten och större i sången,
ingen förenar som du diktens och sångens behag.
Johan Nybom:
När Orfeus spelar, skog och böljor dansa,
naturen själf blir tokig utaf fröjd.
Här är hans rike — honom vi bekransa,
där glad han sitter på sin sångarhöjd!
Tankfullt, understruket:
När Sergels faun betraktar dig och skrattar,
lägg i hans blick en tår — och Bellmans värld
du fattar!
Röster:
Bravo! Väl sagdt det var!
Finke Finné, beställsamt:
— Vårt ceremoniel . . .!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
