Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. Jörgen Sonne. — Peter Christian Skovgård. — H. V. Bissen. — Fritz Vermehren. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANSKA KONSTNÄRER FRÅN 3 O-TALET.
IO9
som andra draga i öronen och åter andra
vilja förmå att göra konster.
Sonne hade en ängels tålamod med
alla, och han kunde skratta åt de
lustigheter, som sades om honom själf,
alldeles som om de vore sagda om en
annan.
En afton sade en ung dam till
honom, då det ringde: »Nu, Sonne, är
jungfrun här med själen för att bära dig
hem.» Men icke ens denna spydiga
häntydning på Sonnes lilla figur kunde göra
honom förargad. Hon, som sade det,
hade så vackra, violblå ögon och gula
lockar och höll för resten af Sonne som
af en far.
Till en af de familjer, af hvilka Sonne
mottog beställningar, skulle han måla en
tafla, föreställande några unga damer, som
voro familjens väninnor. Sonne valde
ett motiv från Strandvejen, hvarifrån
man ser hafvet nedanför en sluttning.
På denna sluttning grupperade han de
unga damerna åskådande solnedgången.
Och då Sonne icke gärna kunde
undvara erotik i sina taflor — hans lif hade
haft så föga däraf -—, satte han en ung
herre, som ingen af oss var förälskad i,
ett stycke längre ned på sluttningen.
Sonne blef sedan mycket plågad af oss
alla unga flickor, som frågade honom,
hvilken af oss han hade tänkt sig sitta
och smäkta för den unge herrn, ty det
var då ett stort misstag! — och så
hånade vi honom.
Då Sonne målade denna tafla, hade
han oss i tur och ordning till modeller,
och han visste då icke hur väl han ville
oss. I sina ungkarlsrum lefde han i största
enkelhet, men när vi kommo, skulle det
vara fin frukost, och Sonne hade
rampfeber af ängslan, att icke allt skulle vara
godt nog. När man sedan satt modell,
torkade han hvar femte minut svetten af
pannan och såg orolig och olycklig ut,
och när man frågade honom, hvad som
felades honom, svarade han med
darrande röst:
»Jag är så förskräckligt rädd att trötta
er! Säg för all del till, när ni vill hvila er!»
Han var raka motsatsen till Marstrand,
som, fullkomligt hänsynslös beträffande
tiden, kunde låta en sitta i många timmar
utan att få röra sig och utan att han
tänkte på att, man skulle behöfva hvila.
Sedan jag lämnat Danmark, förgingo
flera år utan att jag återsåg Sonne. Då
jag träffade honom igen, var han det
oaktadt till sitt utseende alldeles
oförändrad. Det frapperade mig, så att jag
utbrast:
»Nej Sonne, du är ju alldeles lik dig
själf!» hvarpå jag fick det buttra svaret:
»Ja, hvem skulle jag annars vara lik?»
och så skrattade han med tårar i ögonen.
Hela Sonnes lif förflöt i det stilla.
Han gifte sig aldrig och tog föga del i
det offentliga. Han lefde för sitt arbete
och för sina vänner och var bådadera
trogen till det sista. Trofasthet, mildhet och
manlighet voro hufvuddragen i hans
karakter.
Det har funnits en tid efter honom,
då man såg konstens hufvuduppgift i ett
noggrannt återgifvande af naturen. Nu,
då man fått mera öppet öga för konstens
poesi, skall man kanske lära sätta värde
på Sonnes kompositioner, ty han var en
sann diktare-natur. Hàn kunde icke
teckna och måla så bra som många målare
nu förmå, men han var en personlighet,
och han använde de medel, som stodo
honom till buds, till att göra intryck på
betraktaren.
De målare, som nu äga större medel
i sina händer, böra icke ignorera eller
underskatta detta vetande, som tiden
bragt dem. Besitta de en så fin,
poetisk känsla som Sonne, skola de kunna
måla sådana taflor, som Sonne ’önskade
att kunna måla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
