Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. Jörgen Sonne. — Peter Christian Skovgård. — H. V. Bissen. — Fritz Vermehren. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
HELENA NYBLOM.
af naturfenomenen inlägger han sina
subjektiva tankar och känslor.
Att förkasta materialet är att uppgifva
uttrycksmedlen, det vill säga sambandet
med åskådaren.
Det är lika meningslöst, som om en
musiker ville spela på en stum
klaviatur. Han kunde kanske då beröra
undersköna harmonier, men ingen kunde
höra dem.
Skovgård målade icke inifrån och utåt.
Han hade icke det diktarbehof, som
griper efter materialet för att därmed tolka
sina hemliga känslor. Han frapperades
af de yttre fenomenen, höll af dem och
studerade dem med beundran och
vördnad. Man får så sällan den fulla
harmonien mellan poetisk begåfning och
kunskap. All yttring af begåfning
gläder, men i all konst gäller det också att
kunna, och Skovgård kunde mycket och
var i sitt slag en betydande konstnär.
Bildhuggaren Bissen, hvars namn
länge i Danmark nämndes närmast efter
Thorvaldsens, var också under många år
en af Danmarks mest firade auktoriteter
inom konstnärsvärlden.
Han var född i Holstein och
öfvervann aldrig en liten, nästan omärklig
brytning, som för en dansk röjde, att han
icke var dansk-född. Men denna
obetydliga påminnelse om det tyska språket, som
var hans modersmål, var också det enda
o-danska hos Bissen. Han var en
flammande patriot, och han hatade tyskarne
så som man gjorde det i Danmark efter
1848 års krig, med ett hat, hvari ingick
hämndkänsla.
En bunden häftighet, som då och då
kunde slå ut i låga, var visserligen en
sida af Bissens naturel, men han gjorde
hufvudsakligen intryck af en stillsam,
lugn, utomordentligt anspråkslös man.
Hans stora rykte inom Danmark
imponerade aldrig på honom själf.
I större sällskap teg han alltid, och
det såg ut, som om han hade
kommit dit af ett misstag. Hans lif förflöt
i hans atelier och i hans lilla trädgård
längst nere vid Fredriksholms kanal,
där Bissen bodde under många år.
Köpenhamn har mycket få trädgårdar —
jag menar nu det centrala Köpenhamn,
förstäderna äro villastäder. Därför
verkade Bissens bostad som en liten
blomstrande oas midt inne i den heta, steniga
staden.
Man stannade vid en liten dörr i en
mur, som vetter ut mot Fredriksholms
kanal. När man ringde på klockan, fick
man alltid vänta litet, innan en jungfru
kom ned öfver gården för att öppna. Så
gick dörren upp, och man var i Italien,
till den grad liknade den lilla gården
en af de blomsterprydda romerska
gårdarne.
Den var liten i omkrets, belagd med
stenplattor och skuggad af vinrankor.
Ett plank till vänster skilde den från
en annan gård, öfver hvilken träden
lyfte sina kronor. Till höger var
ingången till boningshuset, och där stodo
i stora baljor lager, myrten och
cypresser. Dessutom var där ett virrvarr af
blå lobelior, röda geranier, nejlikor och
nerier, och den svala luften under
löfverket och allt det glittrande solskenet
på blommorna voro som hälsningar från
södern.
I bakgrunden af gården förde en dörr
ut till den lilla trädgården, som var
alldeles full af rosor, och hvarifrån vinrankan
snodde sig upp kring alla fönster. Från
denna trädgård kom man in i en mindre
trädgård, där bikuporna stodo, och
hvarifrån man hade nedgång till den stora
ateliera. Bissen älskade djur och
växter, och allt hvad han planterade tycktes
vilja växa och trifvas. På de soliga sand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
