Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. Jörgen Sonne. — Peter Christian Skovgård. — H. V. Bissen. — Fritz Vermehren. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANSKA KONSTNÄRER FRÅN 3 O-TALET. IO9
gångarne lågo sköldpaddor och värmde
sig, i de höga lagerträden i ateliera
sprungo långa gröna ödlor, och en tid
kröpo också snokar omkring bland
plantorna. Bissen gick från sitt arbete för
att vattna en växt, kasta smulor åt
hönsen ute på gården eller ge
sköldpaddorna kött; alla de varelser, som lefde
omkring honom, voro hans favoriter, och
i tysthet tänkte han på dem
allesamman.
Han var en mager man med ett rätt
stort hufvud, ett rikt, rödaktigt skägg,
som sedan blef grått, en hög, bred panna,
där håret växte långt från tinningarna
och var tillbakastruket, en krokig, rätt
stor näsa, djupt liggande, kloka ögon,
som kunde antaga ett skarpt uttryck,
men som också kunde se så vänliga och
skälmaktiga ut. Han hade magra, långa
händer och gick alltid vid sitt arbete i
en blå lärftsblus.
Bissens produktivitet var mycket stor.
Utom de många statyer han utförde för
offentliga ändamål gjorde han en stor
mängd porträttbyster och genrefigurer, och
under hans ledning och uppsikt höggos
största delen af Thorvaldsens verk i
marmor (de hade förr blott existerat i
gips-afgjutningar i Thorvaldsens museum).
Bissens betydelse låg hufvudsakligen
i hans verksamhet såsom porträttör,
hvarom både statyer och byster vittna. Han
var en sann och ärlig konstnär, som
minst af allt hade något af tysk
svulstig-het i sin konst; hans största fel var
snarare brist på dramatiskt lif.
Visserligen är bildhuggarkonsten par
préférence den lugna konsten, den hvari
allt häftigt och momentant tröttar mera
än i målarkonsten, men till och med i
det största lugn kan ju finnas ett starkt
pulserande lif, något koncentreradt och
rikt, som ständigt fängslar på nytt.
Barocken var bildhuggarkonstens
karrikatyr med sina sprattlande rörelser och
stormande draperier, och Thorvaldsen
var den, som i Danmark hade tämt
barocken och påmint mänskligheten om
antikens värdighet. När man säger, att
en allt för långt drifven värdighet blir
t-åkig, skall man nog bli förstådd; men
att säga att Thorvaldsen hade sin del
i den ledsamhet, som präglat den
danska skulpturen intill vår tid, skulle man
knappt ännu våga yttra i Köpenhamn.
Hade man sagt det för trettio år sedan,
hade man riskerat att, figurligt taladt,
blifva bränd på bål som kättare.
De flesta svenskar känna knappt
Sergel mera än till namnet. Däremot finns
det knappt en dansk, som icke har trott
■— intill allra senaste tider — att
Thorvaldsen var den störste moderne
bildhuggare i världen, och de oändliga
reproduktionerna af hans basreliefer på alla
möjliga och omöjliga ställen visa bäst,
huru obegränsad hans popularitet är i
hans fädernesland.
Bissen var Thorvaldsens direkte
efterföljare. Han hyllade liksom
Thorvaldsen den åsikten, att all skulptur skall
uttrycka lugn, och han hade den
specielt danska förskräckelsen för allt, som
är starkt, patetiskt eller flammande. —
Thorvaldsen hade sin stora
kompositionsförmåga, och hans basreliefer äro utan
tvifvel det mest geniala han har skapat.
— Bissens kompositionstalang var
däremot ringa, och det hvilade en
borgerlig, lugn prägel öfver hans konst, men
han var en duktig och samvetsgrann
arbetare, och många af hans byster och
porträtt-statyer utmärka sig för en
utpräglad karakteristik.
En af de statyer, som beredde
honom mest erkännande, var
monumentet öfver de fallna danska soldaterna (i
Fredericia). Det framställer en dansk
soldat med mössan på, som står med
ena foten på en kanon och med högra
handen svingar en bokgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
