Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - I Kungsmarken. Af Paul Rosenius. Med 6 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
PAUL ROSENIUS.
kanske tänkt sig: växter, insamlade för
vetenskapligt ändamål. Den innehöll i
regel på utfärden mat och på hemfärden
skat- och kråkägg, ekorrungar, ödlor och
dylikt. Men när bönderna sågo den på
afstånd, »glodde» de länge efter oss och
trodde oss vara »lärdt» folk. För den
händelse någons vetgirighet skulle bli
för närgången, hade vi alltid litet grönt
närmast locket. Ingenting här i världen
är absolut fredadt för tvifvel! Sålunda
fanns det en och annan tänkande landt-
en siesta, men det skulle vara på
vild-mansmanér. Alltså en lägereld. Torrt
gräs var det inte ondt om, från furorna
hade fallit torra kvistar, och på en och
annan af dem, som var döende, erbjöd
sig den lossnande barken. Af barken och
kvistarne gjordes bålet, gräset lades
ofvanpå. Elden tändes, furen sprakade,
gräset rökte. Lågan steg halfvägs mot
furukronorna, och röken måtte ha synts
vida omkring på den skånska bygden.
Vi sträckte oss bekvämt vid bålet.
man, som i det han passerat förbi oss,
förnummit egendomliga skrän från den
stora bleckmaskinens inre, påminnande
honom om de starungar, som
tillkännagifva sin hunger från hålkar i hans
trädgård. I sådana ögonblick sjönk den goda
portörens auktoritet, det hjälpte ej, att vi
blefvo rasande på starungarne.
Emellertid öppnades portören. Där
fanns smör och bröd och kokta ägg och
mjölk på flaskor. Och vi åto, »som man
äter i ungdomens vår».
Efter måltiden kände vi oss böjda för
Tell låg brevid. Vi litade på att hans
utomordentliga sinnen skulle i tillräckligt
god tid varsko oss för alla faror.
Vi voro saligt förvildade. Vi ökade
på elden och talade om skogslöparlifvet
i »västern». Jag var Hjortdödaren som
talade med sin röde broder, Uncas. Jag
tyckte mig nämligen vara liksom litet
mer civiliserad än kamraten.
Kanske en timme hade elden
brunnit. Då springer vår pålitlige
Newfound-ländare upp och åt sidan under förskräckt
skällande och med svansen mellan benen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
