Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - I Kungsmarken. Af Paul Rosenius. Med 6 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
PAUL ROSENIUS.
petter». Det var icke så alldeles utan
att det fordrades en portion dödsförakt
för denna färd. »Svartepetter» var
något slags ordningsman öfver
Kungsmarken. Ryktet hade gjort honom till en
buse, en vildsint, elak karl, som, om han
inte precis slog ihjäl sina antagonister,
dock kunde ganska betänkligt klappa om
dem. Vi väntade oss därför ovanligt
mycket stryk såsom pris för våra kläder.
Men det fanns också i det stundande
äfventyret något, som kittlade vår fåfänga.
När vi vadade öfver bäcken, kände vi
han in genom grinden till en liten gård
och försvann. Med klappande hjärtan
följde vi efter, kommo in på gården och
knackade på stugudörren. »Stig på»,
svarade en kvinnlig röst innanför, och vi
kommo in. På en stol lågo våra
tillhörigheter, och därbredvid stod
»Svartepetter», mörk i synen. Hans lilla dotter
stod vid det långa matbordet och neg
så vänligt mot oss, och hennes mor
sysslade med meraftonsmaten.
»Svartepetter» öppnade genast sin eld emot oss
med ett tal, i våldsamhet och logisk
oss rent af festligt stämda, något i stil
med ynglingarne i Dexippos’ här, som
bekransade och sjungande gingo mot
döden och äran.
Vi gingo uppför backen längs
gärdesgården, där kungsljus i långa rader
lyste oss fram på vår ärofulla stråt och
bjärtröda storknäbbsblommor gåfvo oss
glödande blickar. Fåren, som betade vid
vår väg, tittade upp, och gräset fick ligga
halftuggadt i deras munnar, medan de
länge följde oss med häpna blickar.
Långt framför oss hade vi
»Svartepetter». Vid ändan af Kungsmarken, gick
skärpa erinrande om Cæsars mot
Catilina. Men det slutade icke våldsammare,
än att vi fingo högtidligt lofva att aldrig
mera tända eldar i Kungsmarken. När
denna akt var till ända, sade
»Svartepetters» hustru: »Nu ska harrana ente va
lessna för de länger, udan va nu så goa
å ed litta smör å bro å dreck litta mjölk.»
Och i den lyckliga känslan af att
hjältemodigt hafva trotsats faran och nu så
fullständigt undgått den, slogo vi oss ned
i ett ypperligt humör, åto stora präktiga
smörgåsar af nybakadt, skånskt surbröd
och drucko mjölk, som i den härligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
