Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 28
WERNER SÖDERHJELM.
ny fästmö. Han framlägger i den fina
skissen »Lifvet en dröm» sin estetiska teori
— diktarens enkla lösning af realismens
och idealismens omtvistade spörjsmål: »en
författare skildrar ett, en annan ett annat.
Men båda tolka de verkliga känslor, och
bådas ämnen hafva lika stor rätt att blifva
framställda. Skillnaden är blott den, att
medan den förra rör vid ett slags strängar,
rör den senare vid andra. Det vill säga,
någon skillnad existerar icke» — — —
»Huru kan människans synkrets vara så
trång, att hon ej ser bort öfver sin egen,
tillfälliga stämnings gränser? Har hon då
icke märkt att för henne hvardagens bråk
och dess molnbetäckta himmel växla med
söndagens till tankar manande ro och dess
allvarliga, blåa fäste? Och likafullt
proklamerar hon ett som rätt, ett annat som
orätt, bedömer allting därefter och vill
påtvinga det sina medmänniskor.»
Den kritik, som från flera håll föll
öfver Ahos senaste större arbete »Prästens
hustru», hade gjort väl i att närmare
begrunda dessa ord.
»Prästens hustru» är en stämningsdikt
också den, en melankolisk kärlekshistoria
liksom »Ensam», blott med mycket
djupare bakgrund. Den skildrar en stackars
ung kvinna, som gifts bort med en man
af absolut annat temperament än hon själf,
huru hennes svärmiska sinne blir betaget
af mannens vän, som kommer med vackra
estetiska fraser och parisiskt skick, huru
hon ger honom hela sin oreflekterade,
hittills otillfredsställda kärlek, huru båda
småningom glida till yttersta gränsen af det
tillåtna, men fatta sig och skiljas — hon
obotligt sårad, han skakande af sig
sommarminnena och synbarligen färdig att snart
skaffa sig nya likadana.
Man skulle icke tro att denna enkla
historia kunde blåsa upp sådana stormar
som de, hvilka hvirflade omkring den i ett
halft års tid. Men det finnes hos oss för
närvarande en kritisk riktning, som,
sannolikt af rädsla för att individualismen skall
få för stort rum i konsten och lifvet,
predikar typernas och tendensens
allenaberät-tigande i litteraturen; och när denna
riktning, såsom här, representerats af litterär
obildning och af sårad emancipationsfåfänga,
så kan man lätt iöreställa sig att Ahos
bok reducerats till en »renodling af
stämningsbaciller» och hans Elli stenkastats
såsom en den moderna finska kvinnans
värdighet nedsättande figur. Detta slags
kritik kan, oaktadt allt medhåll, visserligen
hafva blott en momentan bärvidd, ty, utom
andra svagheter, glömmer den kritikens
första plikt att söka förstå författaren och
slutar med att bli oemottaglig för allt hvad
under århundraden gällt som poesi- Men
allvarligare gensagor hafva höjts mot
bokens etiska halt af större auktoriteter, och
äfven de hafva ytterst strängt dömt den
stackars Elli.
Hon hade, tyckes man mena, bort sätta
sig ner och genast göra klart för sig, att
det skulle blifva en illusion och en illusion,
som hon ej fick ha! Eller vill man
kanske förmena den finska litteraturen ensam
rättighet att taga upp detta diktningens
sekelgamla, alltid lika tragiska stoff, den
»illegitima» kärleken, som ju här är lika
tragiskt som någonsin — eller tror man
verkligen, att en finsk kvinna aldrig skulle
vara i stånd till någonting dylikt? Det
kan ju hända, att ett eller annat drag hade
bort komma till för att ge Elli mera
lokalfärg; men att hon icke är finsk, emedan
någonting så rent mänskligt som hennes
känslolif och hennes sommardröm icke kan
hända den finska kvinnan i gemen, hvilken
icke utsätter sig för ett så oförståndigt
svärmeri, och att behandlingen af en sådan
figur därför icke är tillåten i den finska
litteraturen — denna tankegång är en
trångsynt och trångbröstad censurs, som bör
hålla sig fjärran från konsten. Och om
äfven Elli i bredd med den slags »moderna»
kvinna, som — hur ledsamt! — består af
lutter nyktert förstånd, och den, som har
förmågan att — hur afundsvärdt! — i hvarenda
situation i lifvet med bibehållen
kallblodighet se plikten stint i ögonen, om hon också
i bredd med dessa tar sig ut som ett vajande
vassrör vid foten af strandens robusta tall,
så stå dock båda där, och målaren, som
målar landskapets bild, skall taga båda
med på sin tafla. Och det kan lätt hända,
att han i vassröret får fram en finare nyans
af naturens lif än i tallens enformiga stam.
Ty Ahos Elli är och förblir en poetisk
gestalt, så länge kärleken ännu är poesi
och så länge uttrycken för en ung
kvinnas naiva, bäfvande känslor höra till det
subtilaste, som kan återklinga från skaldens
lyra. Och det förefaller mig, som om Aho
här beständigt skulle hafva gripit i de rätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
