Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Oscar Wilde’s esteticism. Af Hans Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR WILDE’S ESTETICISM.
1-4 I
om lifvet ger dem rätt att teckna så eller
så. En konstnär bör känna lusten och
modet till att skapa svälla starkare, när han
tänker på, att han icke blott gör en dikt
utan ett stycke verklighet. Det tonfall,
hvari det väsen är samladt, som en
konstnär väntar på som på en vän, får han
kanske icke höra; men om han återger
det, så finns det, och har en gång varit,
och det är en verklighet. Och finnes det
icke samladt, så finns det att förnimma
glimtvis. Det är med hos tusen, fast icke
starkt nog, och alla de, som bära på det,
längta efter den, som kan tala ut det.
Konstnären skall befria. Det är möjligt
att man under den realistiska tiden icke
nog förstått detta.
Och af denna befrielse kommer den
lifvets drift att härma konsten, som Wilde
har gifvit akt på. Lifvet längtar efter
uttryck, och när någon erbjuder det en
förrn, skyndar det att antaga den.
Lifvet söker efter form, efter stil, efter hvila,
kan man säga, en modus vivendi, en
karakter.
Lifvet härmar alltså konsten mera än
konsten lifvet.
»En stor konstnär uppfinner en typ,
och lifvet försöker att afteckna den, att
återgifva den i populär form, likt en
företagsam förläggare. Hvarken Holbein eller
van Dyck funno i England det, som de gifvit
oss. De medförde sina typer, och lifvet med
sin härmningsdrift företog sig genast att
tillhandahålla mästaren modeller.
Grekerna, som hade en snabb konstnärlig
instinkt, förstodo detta och ställde i
brudens kammare statyer af Hermes och
Apollo, för att hon måtte föda barn lika
sköna som de konstverk, hon skådade i
hänryckningens och smärtans stunder.»
»Nihilisten–-är en rent litterär
produkt. Han uppfanns af Turgenjeff och
fullbordades af Dostojevskij.»
»Det nittonde århundradet, sådant vi
känna det, är i stort sedt en uppfinning
af Balzac. De nu vanliga typerna Lucien
de Rubempré, Rastignac och de Marsay togo
sina första steg på tiljan i La comédie
humaine.»
Författaren har utan tvifvel rätt i dessa
påståenden — endast att man gent emot
hans exempel kan sätta upp lika många,
som visa, hur konsten härmar lifvet.
Äfven naturen imiterar konsten.
»Naturen är vår skapelse. Det är i vår
hjärna hon vaknar till lif. Föremålen
existera, emedan vi se dem: och hvad vi
se, och huru vi se det, det beror på den
konst, vi fått intryck af. Att betrakta ett
föremål och att verkligen se det, äro två
alldeles skilda saker––. För
närvarande se människorna dimman, icke
emedan dimmor finnas, utan emedan
poeten och målaren lärt dem den mystiska
tjusningen i sådana effekter. Det kan
hafva funnits dimmor i London
århundraden igenom. Jag törs till och med
påstå, att de verkligen funnits där. Men
ingen såg dem. De existerade icke förrän
konsten uppfunnit dem.–-Det hvita
skälfvande solljus, man nu kan se i
Frankrike, med dess mauvefärgade fläckar och
dess lifligt violetta skuggor, är hennes sista
uppfinning, som naturen i stort sedt
lyckats återge alldeles beundransvärdt.»
Konstens roll har alltså icke varit att
följa efter lifvet, utan den har haft
ledningen.
Den så mycket respekterade
verkligheten blir enligt Wilde vår egen
uppfinning. Den är själf endast subjektiv,
uppdiktad. Wilde har här riktat sitt angrepp
på den rätta punkten, den sedan
gammalt kända akilleshälen i all realism. Det
finnes ingenting objektivt. Hvad vi anse
så, är endast ett vårt sätt att se. Om
konstnären ser på annat sätt, har han lika
rätt. Japan t. ex. är »en ren uppfinning.
Hvarken land eller folk finnes till.» Det
går med vördnaden för verkligheten, när
man läser Wilde, som med vördnaden för
de gamla folkdräkterna: det kommer i
dagen att de själfva en gång icke voro
annat än ett nytt mod, ett påhitt af oss, lika
väl som det nya, vi sätta i stället. Allt
detta är icke så orätt. Men Wilde slår
öfver i en fullkomlig kunskapsnihilism och
gör allting godtyckligt. Den ena
»uppfinningen» blir lika sann som den andra.
Alla uppfinningssätt äro bra, blott de
öfverhufvud äro ett sätt, en synpunkt, en stil,
en »attityd». Wilde lär icke gå fri från
den förebråelse han själf låter säga sig:
»Du behandlar världen, som om den vore
en kristallkula. Du håller den i handen
och vänder på den, din själfrådiga nyck
till behag.»
Det skulle knappast vara värdt att
bedöma Wildes åsikter som en sammanhän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
