Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Oscar Wilde’s esteticism. Af Hans Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
HANS IVARSSON.
gande teori. Orimligheterna skulle då bli
talrika. Hans bok ger oss snarare ett
temperament än en teori. De fel den har
— och den har sådana — äro fel i
temperamentet.
Det vore som sagdt obilligt att taga
Wilde alltför groft efter orden. Då han
är ensidig, vet han ofta själf af det. Han
älskar paradoxer och försmår att göra
reservationer, som han förmodligen anser
själfklara. Men äfven om detta tages med
i räkningen, kan man icke alltid vara
tillfreds med hans paradoxer. De hålla
sig icke alltid, när man närmare beser
dem. Han vinner effekter genom att sätta
i samband saker, som icke hafva med
hvarandra att göra. Att hålla på konsten
som en lögn, det kan i alla fall låta höra
sig; men hvad har denna »lögn» för
gemenskap tned oriktiga tidningsnotiser, med
advokatyr och moralisk opålitlighet? Jag
förstår, att han vill sätta konstens ofria
sannsägande i sammanhang med ett
moraliskt sanningspedanteri, men i sin ifver
att riktigt skärpa kontrasten mellan sin
egen mening och den vanliga, faller han
in i yttranden, som, alldenstund de
tydligen icke kunna vara författarens
allvar, blifva rent meningslösa. Vid
paradoxen som vid vitsen är det lätt att spänna
bågen för hårdt: skärp motsättningen ett
grand för mycket, så är dubbelmeningen
borta, och det står kvar antingen en
osanning eller en platthet.
För att lämna oväsentligheter å sido,
skulle jag mot Wildes paradoxer i
allmänhet vilja göra den anmärkningen, att
de äro byggda på skenbara motsägelser,
som redan förut äro genomskådade.
Estetiken vimlar af dylika motsägelser. Och
Wilde vet äfven af dem. »En sanning
är inom konsten det, hvars motsats också
är sanning», säger han, och hänvisar
därvid till och med till Hegel. Om nu dessa
motsägelser hero på en metafysisk
motsatsernas enhet, eller om de bero på
ofullkomligheter i våra uttryckssätt, så är det
visst att de finnas. Det konstnärliga
skapandet är omedvetenhet — eller en högre
grad af medvetenhet, båda påståendena låta
säga sig. Formen är allt — och
innehållet är allt; konsten är sanning -—
konsten är lögn; det ena lika väl som det
andra kan det göras något af. Om nu
någon rider upp på vare sig den ena
eller andra af dessa motsatta sanningar och
kan hålla den fram så genialt och
spirituelt som Wilde, blir hans verk
naturligtvis alltid af värde, men hvartill tjänar
det att så envist neka att låtsa om, att den
motsatta meningen också är möjlig? Bättre
vore då att söka förklara, hur det hänger
samman med sådana egendomliga
motsatsförhållanden, och kanske med
paradoxal halsstarrighet reducera den ena
meningen i den andra. Men att icke låtsa
om antitesen är att återgå till en
öfvervunnen ståndpunkt och göra väsen af
öfverraskningar, som icke längre äro nya.
Låtom oss sammanföra några af hans
teser med deras antiteser.
Han vill återupplifva lögnen inom
konsten. Konstens mål är att skildra »ett
skönt osant innehåll». Hans åsikt är
polärt motsatt realismens. »All dålig
konst födes af en återgång till lif och
natur och af deras upphöjelse till ideal.»
»Det faktiska skall förlora krediten,
sanningen skall gråta öfver sina bojor, och
äfventyret skall med sitt underlynne vända
åter till landet». I sin fasa för
realismens tryckande fakticitet, tar han i
försvar äfven lögnen som okunnighet eller
förbiseende. Han vill hellre ha en genial
historia af den, som ingenting vet om det
förgångna, än en historia, som är stark i
fakta. Han hade kunnat göra litet mera
skillnad på den lögn, som i sig själf dock
är en brist, hvilken vi öfverse med,
därför att vi få annat och bättre i
ersättning, och den »lögn», som icke är en
poesiens »licentia» utan poesiens villkor och
uppgift. Att hålla på den senare är också ett
sätt att bryta sig ur den realistiska
ensidigheten. Men det motsatta sättet är
bättre. Han borde hällre säga, att
konstens uppgift är sanning, ty hvad han
menar med lögn, det komma vi till, om vi
ställa ännu högre fordran på sanning.
Realismen har icke presterat nog af sanning
—- så ville jag hellre ställa anklagelsen
mot den. Den har icke varit känslig nog
i iakttagelsen, den har icke med blicken
genomträngt lifvet tillräckligt, icke fått
ordning i det, icke kunnat öfverskåda det,
icke kunnat ge besked om det. Dess
»Japan» är icke stort mer än vårt eget
hvardagsland, icke uppfattadt fullkomligare,
än vi andra dödliga kunna se det.
Realismen såsom vår utsände kunskapare har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
