Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Goethehaus i Weimar. Med 9 bilder - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
ELLEN - KEY.
sin stod, ur sitt väsens grundämne
utmejsla en harmonisk personlighet.
Lef-vandet är för Goethe en hög konstform,
liksom konsten den högsta lifsformen.
För honom är hvarje äfven den ringaste
individs harmoniska utveckling, dess
lösande af uppgiften att bli en hel
människa, ändamålet med dess tillvaro. Goethe
omfattar med sin djupt religiösa känsla
Spinozas panteism, för hvilken i tillvaron
inga andra uppenbarelser gifvits om Gud
»än tillvaron, som är Gud». För denna
panteism är allnaturen religionens
föremål; lifvet i alla sina yttringar blir
heligt, solen liksom Kristus, Eros liksom
jorden, vetandet liksom verkandet, födan
liksom sömnen, vinet liksom vattnet.
Fromhet är att med hela sin varelse innerligt
införlifvas med allnaturen och på samma
gång utbilda sin varelse till ett allt rikare
moment af allnaturen. Kulturen blir
således den verkliga gudstjänsten, och i
arbetet för denna kultur blir allt, som
mänskligheten redan vunnit eller kommer att
vinna af utveckling, ett medel:
kristendomens kärleksbud liksom hellenismens
skönhetsbud, vetenskapens
sanningseröf-ringar och samhällets lagar. Allt är
endast medel för det enda, stora målet,
personlighetens utveckling; hvarken andras
gagn och lycka eller individens eget gagn
och lycka i en annan tillvaro, utan
harmonien själf, lyckan redan i denna
tillvaro, är målet.
Men med Spinoza känner Goethe, att
individens utveckling måste som gräns
äga andra personligheters och att denna
gräns tillika är en hjälp vid utvecklingen.
Goethe ser utvecklingen fortsatt i
oändlighet och känner sin egen andes
evighet, men han stannar ordlös inför dödens
och evighetens och lifvets mysterier. Han
känner lifsmysteriet så djupt, att för
honom kärnan i all religion är att lära
människan med lugn fördraga det
oundvikliga, bland hvilket Gæthe fann vara ett
aldrig skingradt mörker öfver vårt
hvadan och hvarthän. Att resignera innebar
för honom, lifsdyrkaren, den största af
människans segrar. Men icke med den
resignation, hvilken tror sig själf vara ett
godt, ett mål, hvilken är själfuppgifvelse
och själfutplånelse. Utan med den sunda,
stolta resignation, som icke frivilligt
af-stått från något af lifvets fullhet, men som
med lugn bär dess njugghet; som ej
söker det omöjliga, men intet uppger af
det möjliga, som böjer sig för nödvän
digheten att icke äga men sträcker
handen mot hvarje ögonblicks gåfva. Det
är denna resignation, hvilken hos Goethe
så underbart förenas med oafbruten
hängifvenhet åt det högsta af alla bud, det,
som i sig innebär alla uppenbarelser:
Gedenk zu leben!
Att mer än någon annan dödlig hafva
lefvat — detta är Goethes största rätt
till odödlighet. Genom intensiteten af sitt
eget lif i hvarje moment — antingen
detta innebar njutningen af en frukt eller
danandet af en Faust — genom den
oafbrutna kraftutvecklingen af sitt eget
väsen under innerlig växelverkan med
naturen och människorna, genom den
oaflåtliga själfhäfdelsen och det oaflåtliga
sympatiska samlifvet med och verkandet
för andra, är Goethe vorden mästaren i
lifvets sköna konst, hvars skapelse är den
harmoniska människan. Under sitt
oafbrutna bildningsarbete bevarar Goethe
som sagdt sin omedelbarhet. Djupt
medveten om att han, som vi alla, inom, ej
öfver sig hämtar sina krafter, ger han full
frihet åt sin natur, som tyckes utan reflexion
växa fram i härlighet enligt sin egen
inre lag. Denna spontanitet, som enligt
honom kännetecknar das ewig vueibliche,
äger han, som alla stora diktare, i
högsta potens. Goethe är på en gång den
världsvise, hvilken dyker ned i tillvarons
djup, och barnet, som med ständigt ny
undran blickar ned i det samma. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
