- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
163

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Goethehaus i Weimar. Med 9 bilder - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN GOETHES VÄRLD.

I47

ber Gud bevara sig från att lära känna
de okända djupen i sin varelse. Han vet
att det är ur dem han har fått makten
att »som en sömngångare bestiga de
förfärligaste höjder»; ur dem makten att
skapa och att glädjas. Han vet, att i
hans diktning alles ist wie gesckenkt, och
känner, att all hans sträfvan att dana det
fullkomliga sköna glückt nur in
unbe-wussten Momente; att det innerst är
instinkten, som leder honom säkert. Denna
instinkt kommer honom att uppdaga såväl
det, hvaraf han kan näras genom att älska
det — »ty man lär blott af det man
älskar» —, som det, hvaraf han icke har att
vänta någon näring. Den strålande
sinnesfröjd och sundhet, med hvilka Goethe — i
hvars hela varelse ej finnes en
reflexions-sjuk punkt eller pervers känsla —
fördjupar sig i verksamhet och hvila, natur och
kärlek, äro i hvarenda minut äkta. I samma
stund han erfarit, att ett arbete, ett
lifs-förhållande icke längre är produktivt,
lämnar han dem, enkelt, som] en mognad
frukt faller från grenen. Han urskuldar
sig lika litet genom att göra om det
förflutna som det närvarande: han erkänner
tacksamt hvad som varit och är utan
ånger, när det upphör att vara till för
honom — och det är framför allt denna
egendomlighet, man — med rätt och med
orätt — kallat Goethes egoism och köld.
Han går fram till ett nytt, utan att,
genom grubbel på ett förflutet eller ett
framdeles, störa detta närvarande nya. Också
bevarar han sig härigenom alltid ung,
alltid Goethe.

Den diktare, hvilken — som
natur-och kvinnoskildrare — är Goethes störste
arftagare, Turgenjef, har yttrat, att
människorna kunna hänföras antingen till
Hamlet- eller till Don Quixote-typen. Men han
har därigenom endast betecknat
människolynnets öster och väster. På den
psykologiska kompassen finnes äfven norr och
söder, Sancho Panza och — Goethe.

Denne kan kännetecknas så, att det
i honom icke kan spåras en skymt af
de andra tre väsensarterna, emedan de
alla hos honom ingått en hvarandra
harmoniskt fullständigande förening och
bildat den enastående typen: Goethe.

Denna typ ägde den förmåga af
själf-bevarelse, hvilken stegras, ju högre en
personlighet är organiserad. Goethe är
viss, att hade meningen varit, att han
»skulle vara annorlunda, hade han
skapats annorlunda»; att han, att en hvar
bör följa sitt väsens lag för att bli
vollen-det in sich. Så blir man herre i det rike,
hans Prometheus utstakar, när han säger,
att vårt välde sträcker sig så långt, som
den krets vår verksamhet kan fylla. Att
aldrig ha sträckt sitt välde längre än sin
verksamhet och sin känsla, att aldrig i
känslor eller verk ha gifvit annat än sin
verklighet, sitt lif, det är detta, som gör
hvarje tanke hos Goethe lifsskapande,
hvarhelst det rundade, glänsande,
kärn-rika kornet faller i beredd jordmån.

Det tomma, det ändamålslösa är
föremål för hans djupaste hat, och hans
Mefistofeles är negativiteten, medan han
djupt vördar det i antik mening
dämo-niska, det positiva, lifs- och
skaparkraften, vare sig den yttrar sig som
hemlighetsfulla känslor, segerglada handlingar
eller strålande skönhetsskapelser.
Människan synes Goethe alltid gudomlig, men
mest i den mån hon danar. För hans
panteistiska lifsåskådning blir allt tal om
en fallen värld hädelse: all verklighet
är i sig helig och har i sig på samma
gång möjligheten att nå allt högre
former. Den högsta af dessa är för
Goethe konsten; således det högsta
gudomliga tillika, ett gudomligt, som följer sina
egna lagar och för hvilket etiken ingen
rätt har att vilja stifta lagar. Lika litet
erkände Goethe, att den sedliga känslans
tillfredsställelse utgjorde det väsentliga
momentet i skönhetsnjutningen. Men denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free