Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Maurice Maeterlinck. En modern dramaturg. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 MAURICE MAETERLINCK.
goda stjärna har öfvergifvit honom, och för
hvart steg aflägsnar han sig mer. från sig
själf. Hvad är det som har händt? Han
älskar, och kärleken är för dessa varelser
en ödesdiger makt, som krossar dem.
Eller gubben. Han har pröfvat lifvet,
och hvad har han lärt sig däraf? Att man
intet kan lära. Icke ett ögonblick har han
läst klart i sin egen själ, hur skulle han
då kunna läsa i andras? Och han lefver
som Arkel (i Pelléas et Mélisande),
följande händelsernas obevekliga gång med
en sorgsen, mild undergifvenhet. Men det
händer äfven, att han blir fattad af en sen
älskog, och då förmörkas hans förstånd,
han blir barn på nytt, och stapplande vid
grafvens rand talar han ord, som man icke
vet om de äro af dårskap eller visdom.
För alla dessa människor är lifvets
gåtfullhet själfva lifvet; de kunna aldrig undfly
den; som vemod, som sorg, som ängslan,
som skräck, ständigt sväfvar den mörka
gåtan öfver deras sinnen, icke ens i
lyckan kunna de förgäta den. De lefva och
de dö som i en dröm, flyktande för eller
förföljande ett dunkelt, ofattligt något, som
ständigt lockar dem och ständigt undgår
dem; i naturen, i den älskades blickar, i
kärlekens berusning och i brottets fasa, i
ordens dunkla mening och i rösternas klang,
öfverallt är gåtan, öfverallt gäckar den
dem. Deras lif är en fråga utan svar,
döden är en ny fråga.
Och samma motiv gå igen i
Maeter-lincks rent symboliska dramer. Strängt
taget kan man säga, att hela hans diktning
icke rör sig om annat. I L’intruse, Les
sept princesses, La murt de Tintagiles
är det dödens gåtfullhet som framställes i
fantastiska, stundom tillkonstlade och
svårfattliga symboler. I allmänhet
framträder det konstruerade i Maeterlincks
diktning starkare här än i hans sagodramer,
där symboliken icke är så genomförd. Det
som jag obetingadt ställer främst af hans
symboliska dramer är: De blinda (Les
aveugles).
I en gammal skog, långt mot norr,
under en djup stjärnhimmel, sitter en
gammal präst lutad mot ett träd; ansiktet är
förfärligt blekt, de stela, uttryckslösa
ögonen stirra rätt fram och se icke längre den
synliga sidan af oändligheten. Till höger
om honom sitta sex blinda gubbar, till
vänster och skilda från de förre af ett kull-
fallet träd och af klippstycken sex blinda
kvinnor, af hvilka en har ett sofvande barn
i sitt knä. De hafva lämnat asylet, förda
af den gamle prästen, hvilken önskat att
än en gång gå ned till stranden och
betrakta hafvet, innan den långa vintern
bryter in. Trötta af vandringen hafva de satt
sig att hvila här; och nu tro de, att
deras förare har öfvergifvit dem, och i
ensamheten, mörkret, hjälplösheten fyllas de
af en växande skräck. Hafvet brusar i
fjärran, vinden rasslar bland de fallna
lofven, fåglar slå ned i träden och flyga åter
upp, och alla dessa ljud skrämma dem,
omgifna som de äro på alla sidor af det okända.
Slutligen upptäcka de, där de trefva i
mörkret, att den gamle prästen sitter midt ibland
dem, de känna på hans ansikte, och de
förstå, att han är död. Han, den ende,
som kunde föra dem hem till asylet igen,
är död, och deras ångest växer ännu mera,
hvem skall nu rädda dem? Den ende,
som kan se, är barnet, som i sömnen diar
sin moders bröst. Så höra de steg i
fjärran, barnet vaknar och börjar gråta,
modern känner hur det vänder på hufvudet,
som om det såge något. Stegen närma
sig, äro slutligen midt ibland dem. Hvem
är du? fråga de. Intet svar.
Barmhärtighet! ropa de, men allt är tyst. Endast
barnet gråter allt mera förtvifladt.
Det ligger en märkvärdig stämning
öfver detta lilla drama. Man hör dessa
röster liksom ljudande ur mörkret, några
hjälplösa, fattiga människoröster, förlorade i det
stora okända, ocn det hela formar sig till
en djup och gripande bild af
mänsklighetens öde, där hon famlar i blindo vid
stranden af oändligheten.
Men kanske ändå starkare verkar ett
annat af Maeterlincks små enaktsdramer,
ett af hans senaste, i hvilket hans
diktar-egenskaper funnit ett enklare och mera
osökt uttryck än förut, där han utan
fantasteri och utan symbolik lyckats
koncentrera hela sin lifsåskådning i en bild,
gripen direkt ur lifvet. Han kallar det
»In-terieur». Scenen föreställer en trädgård.
I bakgrunden ser man genom några
upplysta fönster in i ett rum, där en familj
sitter i lycklig sorglöshet omkring
aftonlampan. I trädgården stå en gubbe och
en främling. De hafva kommit för att
underrätta familjen om, att man funnit en af
döttrarne drunknad i floden; men inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
