Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Herrgårdssägner. Efter skånska allmogeberättelser, upptecknade af Eva Wigström (Ave) - I. Råbelöf och Odersberga - II. Vapnö i Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERRGÅRDSSÄGNER.
223
Ändtligen fick generalen böja sin
styfva nacke för döden, men därför fick
man ingalunda ro för honom. Han blef
med stor högtidlighet begrafven i
Råbelöfs kyrka, men redan första natten kom
han hem med likkistan i famnen. Då
grofs en djup graf åt honom på
kyrkogården, men inte blef han där, inte, utan
kom hem och ställde till allarm och
oväsen, och så visste man inte bättre råd,
än att föra honom till Barnahöl.
Barnahöl ligger i trakten af Råbelöf
och^ är ett litet kärr, som är rent
bottenlöst, och dit har man plägat
nedsänka sådana lik, som varit rent oregerliga
och jämt gått igen.
Men när man vräkt generalen dit,
hördes nere från det svarta djupet
en röst, som skrek: »General Skytten
vilja vi icke ha här, han är for svår!»
och så flöt likkistan upp igen.
Folket ville dock ej ge sig för det
utan öppnade kistan och packade fullt
med gråsten kring liket. »Nu skall han
väl bli där nere!» tyckte man.
Jo vackert! Där nere fanns nog den,
som kunde hyfva upp kistan, och upp
kom hon med en fart, som tog bort
all lust att försöka saken för tredje
gången.
Nu fick man köra tillbaka med
generalen och tillkalla en »klok gubbe» för
att få råd mot detta elände. Den kloke
lät då föra liket till Odersberga moras,
där det blef nedsänkt, och med egen
hand slog den kloke gubben en
försvarlig påle genom kroppen.
Sedan fick han visserligen blifva där
han var lagd, men när då den
kyrkklocka, som generalen skänkt åt kyrkan, blef
upphängd och man ringde med den,
jämrade sig generalen så grufligt nere i
kärret, då han hörde klangen af sitt
kyrkorof, att ingen människa kunde stå
ut med att lyssna till en sådan jämmer.
Därför blef man ense om att rifva ned
Råbelöfs kyrka, och dess menighet kom
sedan att höra till Fjälkestads församling.
Spökeri var det dock jämt i det där
tornet på Odersberga, och där blef
aldrig någorlunda fred på godset, förr än
detta torn blef nedrifvet.
* *
Råbelöf är en så gammal gård, att
den stod där den ännu står i den tid,
då trollet Batter bodde i Balsberg.
Då rådde god grannsämja och
vänligt samkväm emellan ägaren af gården
och trollen. Dessa senare kommo ofta
för att låna en och annan ting, och det
var en tyst öfverenskommelse _ emellan
dem och herren på Råbelöf, att trollen
icke skulle på något sätt utfrågas. Men så
hände det en gång, att Batter sände sin
dotter till herrgården för att låna
dryckeskärl. Husbonden själf var då icke
tillstädes, och husfrun kunde icke styra
sin nyfikenhet, utan sporde, hvartill
trollen skulle bruka dryckeskärlen.
»Min mor har fått en pojke, och vi
ska göra gille», svarade trollflickan. Men
hon hade icke väl fått dessa ord ur
munnen, förr än dörren rycktes upp och en
stor lång käring skrek: »Tora! Tora!»
tog flickan i famnen och rände bort till
Balsberget.
Nu hade icke allenast något af
trollens hemlighetsfulla lif blifvit röj dt, utan
äfven namnet på ett af dem, och från
den dagen kom aldrig någon från
Balsberg på besök å herrgården.
II.
Vapnö i Halland.
För långa tider tillbaka lefde två unga
fröknar på Vapnö, och båda voro de så
nyfikna på att få veta sina framtida
öden, att de beslöto göra konster för att
få kännedom därom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
