Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Herrgårdssägner. Efter skånska allmogeberättelser, upptecknade af Eva Wigström (Ave) - II. Vapnö i Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
EVA WIGSTRÖM (AVE).
De valde en julnatt, som den
säkraste tid att få veta tillkommande ting,
och då de två systrarna först genomgått
allt hvad som hörer till ett sådant
vågstycke, satte de sig moltysta vid ett bord,
på hvilket de ställt ett glas vatten.
När då midnattstimmen slog, hörde
de ett fasligt buller ute i förstugan eller
gången; dörren till rummet slogs upp,
och en likkista sköts fram till den äldsta
systern. Det var således henne beskärdt
att dö ogift.
En liten stund därefter flög åter
dörren upp, och en ung, ståtlig officer
inträdde. Han spände sin värja från sig,
lade den. på bordet, tog glaset och drack
samt gick därpå ut.
Efter några års förlopp dog den
äldsta systern ogift, men icke långt efter
detta dödsfall fick den yngsta till
fästman en ståtlig officer från Stockholm.
De unga tu blefvo gifta och lefde
mycket lyckligt tillsammans. Då händer
det en dag, att den unge mannen går
in i sin hustrus klädkammare på Vapnö
för att åt henne hämta en kappa, och
då han nu söker efter den, finner han
en värja hängande bakom kläderna.
Förundrad tager han ned vapnet, betraktar
det närmare och blir blek, som om han
stigit upp ur grafvens mull.
Tyst spänner han värjan vid sin sida,
går in till sin hustru och spörjer henne
om det icke lyster henne att gå ut med
honom ensam att spatsera i slottsparken.
Hon, som icke gifver akt på sin
makes bleka ansikte, tillsäger sin
sällskapsdam, att det far anstå med den utfärd
hon aftalat med henne, och så följer hon
sin make ut i Vapnö slottspark. Då de
kommit ett stycke från slottet, spänner
han af sig värjgehänget, visar henne
vapnet och spörjer, om hon igenkänner
detsamma.
Hon ser nu på hans blick, att fara
är å färde, men bekänner dock, hvad
hon företagit den julnatten, då hon af
nyfikenhet blifvit drifven att söka få veta
sina framtida öden.
»Ja, något fick du ju veta», sade han,
»men jag säger dig nu, att den natt, då
jag, utan att veta hur, tvangs att
vandra en lång, lång väg, hvilken jag nu
kan förstå måste hafva varit vägen från
Stockholm till Vapnö, och då äfven på
ett hemlighetsfullt sätt blef af med
denna värja, då led jag sådana kval, att
den, som vållade mig dem, därför
förtjänt döden». Och medan han så talade
genomborrade han sin hustrus bröst med
det återfunna vapnet.
Här finnas de, som mena, att i den
tiden bar dock herrgården ett annat namn
men sedan har fått namnet Vapenö efter
en holme eller ö i parken, där dråpet
skedde. Det är bara en lös förmodan,
säga de lärde.
På Vapnö finnes en lång slottsgång,
i hvilken ofta under nätterna höres
ljudet af tunga steg samt klirrande af
ryt-tarsporrar och slammer af vapen. Ibland
kan man också i ett af de obebodda
slottsgemaken få se en lång, bister
krigare, klädd i rustning, stå stödd mot
kakelugnen. Menig man känner icke det
namn, som denne krigare burit, han
kallas endast fältmarskalken.
Om honom förtäljes, att han varit
så grufligt begifven på krigståg, att
ryssen aldrig fick fred för honom, och som
han var hård. mot vapen (osårbar), gällde
det att kunna taga fältmarskalken tillfånga.
Detta lyckades en gång för fienden, men
då tidende därom kom till
fältmarskalkens fru, förklädde hon sig till en
lös-drifverska, reste till Ryssland, slapp fram
till det krigsläger, hvarest hennes man
befann sig som fånge, och lyckades
träffa honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
