Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. Gerhart Hauptmann. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
drama, som gick öfver Tysklands scener,
och som nu, när Hauptmanns senare
förnämsta arbeten ännu i Sverige äro så godt
som okända, ändtligen upplefvat några
föreställningar i Stockholm, där Tysklands
unga dramatik förut endast varit
representerad af Sudermann och Halbes »Ungdom»
kommit till några enstaka uppföranden.*
Många af denna tidskrifts läsare torde
tvifvelsutan hafva närvarit vid någon af de
föreställningar i december förlidet år, då
den mest själfulle af Tysklands yngre
dramatiska diktare första gången
presenterades inför hufvudstadens publik. Det var
denna gång vår sceniska konsts flyttfåglar,
fru Håkansson och herr Svennberg, hvilka
vid ett tillfälligt uppträdande på en
sekundteater kreerade hufvudrollerna och
därigenom möjliggjorde denna
representation, hvilken Dramatiska teatern under
åratal försummat.
I detta skådespel — Ensamma
människor — är Hauptmann en helt annan
än i det mörka drama, som jag nyss
flyktigt berört. Man kan här spåra i
scenbyggnaden, i replikskiftet, i de nästan
hemlighetsfullt framställda
hufvudpersonerna, i själfva den människolifvets
mystik, som breder sig öfver detta stycke
nvardagslif, att författaren studerat Henrik
Ibsen, och att han studerat honom med
passion, som när en ung författare möter
en stor skald, inför hvilken han böjer sig
som för en lärare. Ja, det händer som
bekant ej sällan, att beundran stiger, just
när den haft att bekämpa ett förut
befintligt andligt motstånd. Men det finns
tillika i hela detta drama ett personligt drag,
hvilket, sedt i samband med Hauptmanns
föregående skådespel, visar hän på en lika
rik som egendomlig personlighet. Hans
förra skådespel visade oss en författare,
hvilken glömde sig själf för den stora och
genomgripande entusiasm, hvilken lefver
däraf, att man fullt och helt gör
medmänniskors lidande till sin egen sak. I detta drama
tolkar han den ensamme grubblaren, som
med darrande händer griper efter den
personliga lycka, hvilken han innerst vet med
sig, att han aldrig kan nå och aldrig
mäktar fasthålla.
* Sedan detta skrefs har Hauptmanns drömdikt
»Hannele» blifvit uppförd å K. operan af August
Lindberg med sällskap.
Johannes Vockerat är en af dessa den
moderna litteraturens känslomänniskor,
hvilkas själslif rymmer hela skalan af
skiftningar från en rörande sensibilitet, hvilken
i sin naivitet understundom kan få en
anstrykning af komik, ända till denna
känslomänniskans egoism, hvilken icke drager i
betänkande att för ett ögonblicks
själsnjutning vålla äfven sina närmaste de mest
olidliga kval. Denne man är »en ensam
människa». Ty hans bildning, hans
lifsåskådning ställa honom i en beständig
konflikt med det lif, som lefves omkring
honom, ja, med hela det samhälle, där
han är född, och hvars bojor äro honom
olidliga. Och väl att märka: dessa bojor
äro honom olidliga på ett sätt, som
omgifningen icke förstår. Ty omgifningen
ser dem icke, helt enkelt emedan de
förhållanden, af hvilka han lider, ej äro
några bojor för dem. Man kan å andra
sidan med fullt lika rätt säga, att han icke
förstår sin omgifning. Ty för denne
Johannes Vockerat är det otvifvelaktigt
fullständigt obegripligt, att hans handlingar
eller infall kunna i någon mån oroa eller
såra andra. Han vet, att så alltid har
varit, men han förstår det icke. Så djupt
sitter inom honom detta
hemlighetsfulla-kraf, som skapar lifvets enstöringar, att
han aldrig kan liksom känna med sig, när
han själf stöter en annan bort. Johannes
har, som man säger, ett godt hjärta. Han
skulle gifva sin sista skilling, om någon
människa i nöd komme i hans väg, och
hans uppoffring skulle icke känna någon
gräns, om hans vän begärde eller blott:
behöfde en sådan.
Men det finns en sak, som Johannes
Vockerat aldrig skulle kunna lära sig att
ens tolerera. Jag menar allt, som är smått
i lifvet. Han kan lika litet fördraga de
småaktiga hänsyn, hvilka föreskrifvas af
en knapp ekonomi, som han kan böja sig
under de lagar, hvilka konvenansen stiftat
och uppehåller. Han är en människa af
annat stoff än omgifningen, och han
känner det. Med mycken finhet har
författaren skildrat alla de enskildheter i
hans lynne och handlingar, hvarigenom
han mot sin vilja tillfogar sina närmaste
lidande, men med icke mindre finhet har
han hela tiden fasthållit sin egen sympati
för denna karakter, i hvars dunkla öde
finnes något af den oförbehållsamma lyrik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
