Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. Gerhart Hauptmann. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERHART HAUPTMANN.
229
hvarmed en författare vet att omstråla sitt
hjärtas hjälte. Men när detta slags
drömmare en gång i lifvet träffar en människa
af samma slag som han själf, då vaknar
också inom honom hela den själsfinhet,
allt det undseende, all den lyckogörande
lefnadslust, hvilken förut kufvats och
förstörts af hans uppjagade nervositet. Han
ser lyckan le emot sig med en så
bedårande möjlighet af framtid och
utveck-lingj att han glömmer både plikter och
allt, och när han ändtligen ser, att han ej
kan vinna båda, brister inom honom det
band, som höll honom fast vid lifvet. Och
denne man, som ofta väckt vårt löje
genom sin oförmåga att bära de små
konflikterna, får i lifvets sista stora konflikt
sin naturs egentliga storhet tillbaka.
Denna blandning af sympati för och
kritik emot de egenartade människorna
återfinna vi äfven i Hauptmanns senare
utgifna drama »Das Friedensfest». Det
är människor, hvilka känna för starkt i
lifvet för att kunna bära dess tryck och
konflikter, som under en lång tid synas
hafva sysselsatt Hauptmann. Man finner
detta drag äfven i det skissartade dramat
»College Crampton», fastän hufvudpersonen
här är framställd i humoristisk dager. Och
det är möjligt, att han i dessa gestalter gifvit
luft åt det behof att i dikten behandla de
karakterer, hvilka ligga en själf nära, som
är naturligt just för en diktare med starkt
lyriskt temperament. Man behöfver ej
läsa mycket af Hauptmann för att finna,
att man har att göra med en
känslomänniska, hvilkens hela inre värld rymmer de
mest skiftande och ömtåliga stämningar,
fastän han samtidigt äger den födde
dramaturgens förmåga att individualisera
människor och skapa scener, mättade af
spänning och fulla af lif.
Det kan emellertid vid första
påseendet tyckas, som om inga kontraster vore
mera oförenliga än just en impressionabel
känslighet, för hvilken hvarje lifvets
nålstygn kännes som ett skarpt hugg, och
den något robusta kraft, hvilken man i
allmänhet anser hardt nära oundviklig för
de stora skildrarne på de sociala
missförhållandenas fält. Och dock ligger det
ingen motsägelse häri. Den ömtåliga och
finkänsliga, kanske till och med något
skygga personligheten har lika lätt att
gripas af mänsklighetens stora, allmänna
nöd, som den brutale sanningssägaren,
hvilken talar bestraffelsens ord, eller den
lidelsefulle verklighetsskildraren, hvilken
som t. ex. i Zolas »Germinal» låter faktas
hela ohygglighet skymta läsaren förbi i en
målning, fylld med starka kontraster, och
som mynnar ut i en stor allomfattande
symbol. Jag är böjd att tro, att om
Hauptmann slitits mellan sitt intresse för
undantagsnaturerna och sin känsla för det stora,
enkla lidande, som är fattigt på nyanser,
därför att det är de flestas gemensamma
öde, så beror detta endast på den gamla
Hamlet-konflikten hos drömmaren, som
ena ögonblicket stirrar in i sitt eget
dunkla öde för att i nästa stund med
kritikerns bitterhet stirra på tiden, som
vridits »ur led». Medvetandet att intet
kunna göra vid allt detta ökar hans eget
tungsinta grubbel, och det skapar endast
en ny fond af den rikedom på personlig
olyckskänsla, som ofta är vägen att lära
sig känna för andra, och hvarifrån just
ömtåligheten hindrar en sådan människa
att någonsin blifva fri.
Denna nervösa känslighet för andras
lidanden i förening med en tungsint
förnimmelse af hopplösheten i själfva
lidandet är också genomgående i det stora
drama »Die Weber» (Väfvarne), där
Gerhart Hauptmann skapat ei blott ett
mästerverk, utan rent af mästerverket inom
Tysklands samtida dramatiska litteratur.
Dess uppförande har blifvit förbjudet ej
blott i det konservativa Berlin utan äfven
i det republikanska Paris. Och det har
blifvit förbjudet af samma skäl, som man
för närvarande icke talar allt för högt om
Tolstoj i Petersburg. Samtiden vänder sig
bort ifrån sådana skildringar med en känsla
af fruktan. Det finns slöjor, hvilka man
ej vill lyfta från sanningens gudadrag,
emedan dess blotta åsyn verkar med dödens
forstening. Och i själfva verket har man
vid läsningen af detta drama en känsla,
som om författaren icke hade ett ord att
gifva läsaren eller sig själf till tröst.
Det är ett egendomligt drama; ty det
äger ingen hjälte. Man skulle kunna säga,
att dess hjälte är »folket». Men icke ens
detta är fullt riktigt. Ty hjälten är
snarare en befolkning, boende i en afsides
landsbygd, och tvifvelsutan för att undvika
dagens alltför starkt banaliserade politiska
slagord i denna vibrerande människoskil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
