Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. Gerhart Hauptmann. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
en liten ödmjuk man, hvilken kallar den
fattiga Hannele prinsessa. Ty i döden
förändras allting, och det är på den
fattige Lazarus i bibeln, som härligheten
väntar. Därför räcker den lille ödmjuke
mannen henne sida, hvita kläder och sätter
den minsta sidensko på hennes fötter.
Vacker skall hon vara, vacker och pyntad
som ingen i hela byn skall hon framgå
för frälsarens stol i himmelens rike. En
glaskista får hon, en glaskista, som står
på gyllene fötter. Och i sin sida hvita
dräkt ligger hon i den, när läraren
Gott-wald kommer åter. Han har med sig
alla skolbarnen, som brukat vara stygga
emot henne och kallat henne
»Lumpen-prinzessin». Nu sjunga de ljufliga sånger
vid hennes bädd och bedja henne förlåta,
allt hvad de gjort henne ondt. Och när
de alla gått, stannar läraren Gottwald kvar
och böjer knä vid sängen. Ty i tysthet
har han alltid älskat den stackars
Hannele, och nu lägger han blommor på
hennes kista och säger henne förtviflad farväl.
Ty han visste, att Hannele alltid var det
bästa och det mest olyckliga af alla, alla
barn. Där komma flere och flere, fruar i byn
och de fattiga i stugan, och alla anklaga
de Hanneles fader, som slagit henne och
skrämt det ensamma barnet ut i den mörka
natten den förfärliga kväll, då hon sprang
ned i en öppen vak, därför att hon tyckte,
att Jesus kallade henne.
Och sist kommer Han, den främmande,
Frälsaren, bärande läraren Gottwalds drag,
lik den ende i lifvet, som gjort henne
godt, alltsedan hennes fattiga moder dog,
och som öfvat barmhärtighet. Han
drager henne till sig som en brud, på hans bud
viker den rysliga skuggan af fadern från
hennes närhet, och vid Hanneles möte
med frälsaren jubla alla änglar i
himmelens höjd:
Eia popeia ins himmlische Reich!
Alla dessa drömsyner, af hvilka jag
här, om ock svagt, återgifvit själfva
gången och utvecklingen, fylla slutet på den
första samt hela sista afdelningen i denna
underbara dikt. Under änglarnas sång blir
det mörkt på scenen en stund, och när
det åter blir ljust, ligger Hannele i det
torftiga rummet i sina gamla kläder på
bädden. Doktorn lyssnar med stetoskopet
på hennes bröst, och syster Marta iaktta-
ger hans ansikte med ängslan. Ännu hör
man de sista tonerna af änglarnas sång,
och när de tystnat, reser sig doktorn upp
och säger: Ni har rätt. Syster Marta
hviskar frågande: Död? Och doktorn
nickar sorgset till svar: Död. — —
Det finns inom den samtida litteraturen
kanske ingen mer än Mæterlinck, hvilken i
dramatisk form skapat ett så naivt, skärt, fint
och talande verk som Hauptmann gjort i
Hannele. Allt hvad germanen gömmer
af djup, allomfattande känsla för det
mystiska i död och lif talar här från scenen
barnets för alla fattbara språk, och det
är tolkadt af en människa, som haft
styrka att gå igenom en modern
utvecklings eldprof och dock i djupet af sitt
hjärta behålla en återklang af barnets
oskuld. Denna dikt bäres af den djupa
andakt, som präglar för-renässansens konst,
och den har icke ett enda drag af falsk
eller sökt sentimentalitet. Hvarje ord är
äkta, och hvarje seen erinrar om de
underliga tankar, som gripa oss vid en
dödsbädd.
I formelt hänseende är detta drama
märkligt, därför att det, som nämdes,
verkligen gjort lycka från scenen inför en stor
publik. I allmänhet är ju denna
omständighet icke någon afgörande pröfvosten för
ett dramatiskt arbetes värde, och om
»Hannele» fallit igenom 1894, så skulle detta
i själfva värket ingenting bevisa i fråga
om dess öde på andra sidan år 1900
Men när ett stycke som detta utan intrig,
utan häfdvunnen scenbyggnad, behandlande
ett ämne, fritt från all banalitet,
okonven-tionelt och nytt, nästan utmanande genom
sin olikhet med allt hvad vi vant oss att
kalla teater, dock i trots af allt detta visar
sig kunna bestå scenens eldprof, då är
detta en omständighet, som är af
betydelse. Ty den visar att scenisk konst ej
är fullt så konventionel, som slentrianens
försvarare påstå, och den visar äfven, att
den avancerade litterära opinion har orätt,
hvilken vill göra gällande, att teatern i
våra dagar är med nödvändighet hänvisad
till den blygsamma uppgiften att vara en
förlustelselokal för de obildade,
otillgänglig för fordringarna på verklig konst.
Gerhart Hauptmann har, som synes,
lämnat non multa, sed multum. Men hans
profil är genom de fina och egendomliga
drag, hvilka den utvisar, värd att betrak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
