Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. Gerhart Hauptmann. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERHART HAUPTMANN.
255
gång är sagdt. Och sagdt i en form,
som ingen annan förut försökt, förmått
eller vågat.
Med detta drama har Hauptmann
emellertid 1 rent tekniskt hänseende brutit en
ny väg. Om han i sin föregående
produktion visat originalitet, så har han dock
där rört sig med former, hvilka varit kända
och använda. I »Die Weber» har han
skapat en i många fall ny form för
dramatisk framställning. Och ingenstädes är
detta mera värdefullt än inom denna
konstart, hvilken till sin natur förefaller mera
konventionel än kanske någon annan.
Med »Die Weber» ser det ut som om
Hauptmann medvetet satt sig som mål att
arbeta på finnandet af nya dramatiska
former och uttryckssätt.
Mer än de flesta nutida författare har
Gerhart Hauptmann bidragit till att
utvidga gränserna för den diktart, som han
företrädesvis gjort till sin. Och med en
rent teknisk säkerhet, som är
beundransvärd, har han lyckats att inom olika
områden skapa just det slags nya försök, som
samtidens rika erfarenhet, samlad inom
novellens och romanens område, sträfvar att
öfverflytta på dramat. Hans kanske mest
populära arbete heter »Hannele (Lilla
Hanna), drömdikt i två afdelningar», som med
stor framgång förlidet år uppfördes i Berlin.
Redan att ett sådant stycke, som detta
sista, hvilket i alla afseenden bryter mot
den häfdvunna teaterns former, kunnat så
snart komma till uppförande i Berlin, visar
otvetydigt, i hur hög grad denna stad
förändrats under de sista tio åren. Och ännu
mera beaktansvärdt är, att det verkligen
gjort hvad man kallar lycka. Djärfheten
i detta drama ligger emellertid icke i
tanken eller idén, icke i utmanande tendens
eller anklagande innehåll. Djärfheten
ligger helt och hållet i formen. Hela detta
drama handlar nämligen icke om något
annat än en stackars fattig flicka, som
dör, och största delen af stycket utgöres
af hennes drömsyner och feberfantasier
under de timmar, som närmast föregå
dödsögonblicket.
Vi föras in i ett fattighus i en by,
och i några korta scener tecknar
författaren typer ur detta eländets hem. Det är
vinter utanför, stormen skakar den lilla
byggnaden, och i denna omgifning
inträder skolläraren, bärande på sina armar
Hannele, som han räddat från att drunkna,
och som han för hit för att på närmaste
håll skaffa henne en bädd och tak öfver
hufvudet. Här komma inga andra
personer än de, hvilka pläga närvara vid ett
dylikt tillfälle. Det är doktorn, som
undersöker den sjuka och ger sina föreskrifter,
och syster Marta, diakonissan, som
stannar kvar för att sköta henne, sedan de
andra gått.
Redan från första entréen ser man, att
detta stackars barn redan är borta från
sin omgifning, borta så som endast den,
hvilken redan känner dödens hand kring
sitt hjärta. Hon vet icke, om hon är frisk
eller sjuk, hon vill blott dö och komma
till himmelen för att få träffa sin moder.
Hon svarar på hvarje tilltal, som om hon
redan vore fjärran från allt och från alla,
och när hon blir ensam, börja alla de
händelser, människor, tankar och känslor,
hvilka tillsammans gjort hennes korta lif så
tungt och så fullt af jämmer, att sväfva
fram för hennes inre syn, och skalden
ställer dem alla lefvande fram på scenen.
Först kommer hennes fader, en
drucken man, som plägat slå henne och jaga
henne ut i bygden för att tigga, och när
ångesten lämnat henne, träder hennes döda
moders bild fram till bädden, hon vinkar
henne till sig, vinkar henne till den ort,
där alla jordens sorger vika för himmelens
glädje, sjunger henne med den gamla tyska
vaggvisan till ro:
Schlaf, Kindchen, Schlaf!
]m Garten geht ein Schaf.
I feberdrömmen hör Hannele denna
röst, ser detta ansikte, förändradt sà som
det måste förändras i ett förpinadt barns
sjuka fantasi, och när modern är borta,
träda änglarne fram och sjunga om
jordens glädje, som icke var gjord för henne,
och om himmelens, som är lika för alla.
Hannele vaknar upp ur sin dvala, och hon
talar med diakonissan om allt hvad hon
sett och hört. Hennes ord falla så mildt
och mjukt, som folkvisans ord ljuda till
vemodiga toner. Men åter börja synerna, och
nu ser Hannele den svarta ängelen Döden:
Wirst du mich hart anfassen, Tod? ■—- Er
schweigt. Auf alles was ich sage schweigt er, Mutter.
Men med vissheten om döden komma
också drömmarna om den hinsides
härlighet, som väntar. By skräddaren träder fram,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
