Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Om en, som är död. Af Andrea Butenschön. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
ANDREA BU’i’EN SCHÖN.
Roddkarlens berättelse fängslade mig,
den döde fick lif; jag såg honom i
ljuset af fattigmannens saknad, af vänners
kärlek, af de mångas beundran.
»Ro till holmen», sade jag.
Telefontrådarne gå öfver den lilla ön,
det sjunger i dem — en hel konsert.
De tolkade det, som låg i luften, i den
klara sommardagsluften med de friska
hafsbrisarne. Och de sjöngo — —:
»Det, som gjorde mig till hvad jag
egentligen var, till hvad jag är, det är
icke dödt, det lefver med än medvetnare
lif än någonsin. Det lefver och det jublar
nu, då de stänga in mitt stoft i
graf-hvalfvet. Och detta budet sänder jag
ut i världen till dem, som kunna höra
det: Verken medan dagen är! Hållen
lifvets lampa tänd, I alla, som fått
ansvaret, hjälpen att visa vägen, I alla, som
fått målet i sikte. Det är ej på
dagarnes mängd det beror, ej häller på
mängden af arbetsalster, utan på halten af
clet, som man tager och gifver.
Det skönhetslif, som bodde inom mig,
och det, som bodde utom mig, försökte
jag tolka och gifva form, — gå du och gör
sammaledes, du som kan, gån och gören
det, I alla, i den sant sköna konstens
frimurartjänst. Och då en af oss faller
— må de andra med spända muskler
hålla fanan uppe. Jag är icke död, jag
lefver såsom I, fastän I icke kunnen följa
mig.» — — —
I början af augusti återkom jag till
Svolvær, och nu skall jag berätta hvad
solstrålarne, hans fädernebygd och en
mild stämma vidare sade mig om
honom —• — —
Han måste själf varit som naturen här,
öppen, med inblick till intressanta, i
harmoniska färger skiftande, i fantastiska
former lockande fjordlandskap. Hafvet,
som alltid ger grundprägeln till detta
landskap, var hans obegränsade sympati
för allt lefvande, klipporna hans stora
anlag och outtröttliga arbetskraft. Det
säregna, genialiska och hjärtevinnande i
hela hans personlighet tolkas bäst af
solskenet i de små vågorna mellan
holmarne och af de underbara belysningarne
bland fjällen.
Blommorna trifvas visst bra, och
fåglarna hoppa visst gärna kring på
Gunnarsholmen.
Han visste nog, att han skulle dö.
Kräftväxten i benet utvecklades så
småningom, och det var blott under de
sista åren som det började se allvarsamt
ut. Förresten var han ju så sund och
kraftig —- lång och skulderbred — en
verklig atlet. Man har svårt att tänka sig,
att den lilla giftknölen skulle sprida sin
dödsbringande saft och fälla det stolta
trädet.
Då han sista gången reste från sitt
hem, kom han in till sin mor fyra
gånger om morgonen för att säga henne
farväl. »Jag har ju aldrig rönt annat än
kärlek af dig», sade han, »tack för allt.»
Hon hörde, hur han grät därutanför.
Det var i Trondhjem hösten 93 som
benet amputerades, och det tog en
halftimma innan kloroformen verkade på
den starke mannen. Då modern efter
operationen kom fram till hans säng,
satte han sig upp och sade gladt: »Nu
är jag frisk igen; vill du se på stumpen?»
Vänner drogo sig för att besöka den
lemlästade atleten, väl vetande hvilken
vikt han fäste på fysisk utbildning och
styrka. Men hvad fingo de se? Gunnar
Berg lifligare och käckare än någonsin,
där han låg.
»Har Gud tagit benet från mig, ger
han mig väl något annat igen», sade
han, »och jag behöfde väl detta!»
Den andliga verklighet, som skymtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
